Mina 90 minuter med Dylan
Publicerad 2016-12-10
Pratar helst om musik och andra artister
Äntligen!
Bob Dylan satte sig ner i intervjusoffan. Aftonbladets Jens Peterson fick 90 minuter med den oförutsägbare i oktober 1997.
Som själv ljög ihop sin mytologi när han var ung och i över 50 år haft många olika identiteter.
Vilken Bob Dylan ska jag träffa?
Ska jag ens att möta någon Bob Dylan? Kan det vara sant?
Det är lördag morgon den 4 oktober 1997 och jag vankar rastöst genom höstfriska Londongator. Jag brukar inte vara nervös inför intervjuer, men ända sedan de ringde från Sony har jag tvivlat på att detta verkligen kommer att hända.
”Vill du intervjua Bob Dylan i London?”, var den vardagliga frågan från Sandra på skivbolagets svenska kontor.
”Eh? Va! Självklart! Menar du det?” stammade jag.
Jag fick skicka in artiklar jag skrivit och intervjuer jag gjort. Bob Dylan ville enbart träffa stora nyhetstidningar. Vi blev en handfull som godkändes. Förutom Aftonbladet är det franska Le Monde, spanska El Pais, tyska Der Spiegel och några till. Jag fick tid och plats, ett hotell vid Hyde Park i London.
Men... skulle Bob Dylan verkligen dyka upp?
Och i så fall: Vilken version?
Jag har sett dokumentären ”Don’t look back” där Dylan ifrågasätter journalisters frågor och ordval. Jag har läst intervjuer där Bob Dylan låter flummig filosof med förvirrade resonemang kring Tarotkortlekar eller religiösa skrifter.
Ingen fara. Den Dylan jag möter är samme man som senare skrev självbiografin ”Chronicles/Memoarer” och gjorde radioprogrammen. En flitigt turnerande musiker med stort intresse för sina kolleger. Som lyssnat och lärt, som sugit upp och inspirerats. Format sånger han hört och böcker han läst till egna sällsamma sånger. Plockat repliker och intryck från andra.
Albumet ”Time out of mind” släpptes nät vi sågs, en hyllad återkomst som Dylan verkade nöjd med. Han pratade gärna om föregångare eller hur han ville ha sina gitarrsolon. Helst inte formulera svar om att vara talesman för en generation.
Han skrattade förtjust när jag frågade om det stämmer att han spelar golf och vad han har i handikapp. Han svingade glatt i luften som om han spelade låtsasgolf. Men muttrade trött när en holländsk journalist frågade hur det är att vara ikon och legend.
Jag frågade inte bara om golf. Bob Dylan blev lika entusiastisk när jag pratar Billy Joel, som fick göra Dylans ”Make you feel my love” först. Och undrar om de två skivorna han nyss gjort med äldre folksånger, ”Good as I been to you” och ”World gone wrong”, påverkade hans nya låtskrivande.
– Ja, sa Dylan fundersamt och tänkte efter. Det gjorde de på sätt och vis. Men jag vet inte hur.
Köpte du dig tid innan du skrivit nya sånger?
– Ja, det stämmer också. Jag hade bara några idéer och utkast till låtar då. Det var väldigt skönt att vara ensam i studion på de två skivorna. Ingen annan. Inga musiker. Ingen producent.
Efter 45 minuter blev det en liten paus i vår träff. Efteråt berättar hans manager Jeff Rosen att Bob Dylan då undrat om Rosen tror vi är nöjda med honom.
Omtänksamt.
Vi fortsätter prata i ytterligare 45 minuter. Vi tar också upp Nobelpriset.
– Ärligt talat, jag vet inte riktigt vad det är, säger Bob Dylan.
Nobels litteraturpris.
– Ja, jag vet att det anses vara en ära att få det, säger Bob Dylan. Nobel? Var det inte han som uppfann dynamiten.
Jo.
– Ok.
När intervjun är över vänder Bob Dylan sig omedelbart mot mig, skakar hand med cigarettgula fingrar och tackar och säger ”you’re the guy that really asked me the stuff”. Dylan skrattar vänligt.
Jag brukar inte be om autografer. Men jag har tagit med mig boken ”Drawn blank”, och han skriver i den ”To Jens Best wishes Bob Dylan 1997”.
Dagen efter är det konsert. Bob Dylan spelar på Wembley arena, och det är riktigt bra. Vi som sett honom många gånger vet att det inte alltid är så. Man kan älska Bob Dylan och se hans storhet och ändå tycka att hans konserter ibland är förfärliga.
Han är alltid på jakt efter varje sångs bästa uttryck och han tror inte att skivorna fångat det. Han kan ha fel. Men det är hans sånger.
Bob Dylan leker med identiteter. Gåtor och hemligheter, mysterier och myter. Men under alla masker är han en disciplinerad låtskrivare och musiker som vill ses som en underhållare bland andra. En hårt arbetande yrkesman som hellre betraktas som hantverkare än geni.