Ser en evig hjälte på flygplatsen – och blir en skamlös ”stargazer”
NEW YORK. David Byrne är en av få överlevande från 70-talets sprakande musikscen på södra Manhattan som fortfarande kan kallas relevant.
Så det piggar upp att se honom på LaGuardia-flygplatsen dagen innan han fyller 70.
Ja, det känns rentav som ett ”Once in a lifetime”-ögonblick…
Det har av en händelse slagit mig några dagar tidigare, hur få som finns kvar av alla som satte så mycket i rörelse på Max’s Kansas City och CBGB’s de där sanslöst kreativa åren på 70-talet – och hur få i den lilla skaran som alls är aktiva på ett meningsfullt sätt längre.
Patti Smith hör förstås till dem och möjligen Martin Rev från Suicide, även om det var ett tag sedan han hördes av.
Men David Byrne, låtskrivaren och sångaren från Talking Heads, är den av dem som verkligen står ut. Han håller fortfarande sitt uttryck levande, ger regelbundet ut nyfiken och berörande musik – inte sällan i samarbete med andra artister som vägrar stå still – och gjorde nyligen dundrande succé med sin retrospektiva Broadway-show ”American utopia”. Med rätta. Det är lätt en av senaste decenniets mest kittlande och omvälvande live-upplevelser.
Hon blir alldeles till sig – ”jag dööööör”
Så när jag en morgon sitter på LaGuardia och väntar på ett försenat plan till Pittsburgh och plötsligt får syn på denne evige hjälte i en stolsrad vid gaten intill blir jag, en skamlös gammal stargazer, riktigt uppspelt.
”How did I get here”, kan jag rentav inte låta bli att citera från Talking Heads-klassikern ”Once in a lifetime” för mig själv
Sedan messar jag en mig närstående stylist i Stockholm som avgudar Byrne och var med på Broadway-showen förrförra vintern. Hon blir alldeles till sig – ”jag dööööör”, lyder det första i ett smatterband av svar – och upplyser samtidigt om att den store konstnären faktiskt fyller 70 år dagen efter.
Det förklarar varför han sitter och väntar på ett plan till New Orleans. Klart att han firar en sådan bemärkelsedag just där, i hemlandets svängigaste och mest särpräglade stad.
Last man standing från Bowery går ombord
Stylisten tycker att jag måste gå fram och be om att få ta en selfie, men jag klarar inte av att besvära människor på det sättet.
Däremot skulle jag gärna säga något om hur imponerande det är att han alltjämt ger ut så inspirerade singlar som färska ”Always be with you” och ”Who has seen the wind”, med Montaigne respektive Yo La Tengo.
Men det är för sent, flighten till The Big Easy ropas ut och last man standing från Bowery går ombord.
ORSAKER TILL EXTAS
The unbearable weight of massive talent (Film)
”Being John Malkovich” fast med Nicholas Cage, typ. Mycket fyndig och rolig.
The Black Keys – Dropout boogie (Album)
De svänger fortfarande hårt.
Karolina Ramqvist – Bröd och mjölk (Roman)
Vårens läsupplevelse.