”Mästarnas mästare” gör mig rasande – jippie
”Mästarnas mästare” gör mig rasande.
Jippie.
Ska vi börja med träbänkarna? De krossade mitt oskuldsfulla hjärta.
Trots tio år av recensioner har jag aldrig besökt inspelningarna av ”Mästarnas mästare”. Jag är galen i programmet, men helt ointresserad av sanningen bakom hur det snickras ihop. Ointresse är ett för svagt ord, jag är direkt fientlig till alla nålar av verklighet som spräcker bubblan.
Ser jag lidande ut?
Därför var det ett nedrans elände att jag ögnade min kollega Annie Månssons bakom kulisserna-text om jägarvilan. I saklig ton skriver hon ”så spikas det upp små minibänkar där deltagarna tidigare suttit i 90 grader. Därefter får mästarna sätta sig på dessa medan det tas fejkade drönarbilder över hur de låtsas kämpa mot mjölksyran”.
Grenen är alltså rättvis. Idrottarna svettas och plågar sig och ger upp tills en vinnare koras. Men efteråt tilldelas de rollen som sig själva och förväntas skådespela efter bästa förmåga. Ser jag tillräckligt lidande ut, redaktören?
Det är som min dotters försäkran om att jag är en unikt bra pappa. Mitt rationella jag fattar att hon ljuger, eller åtminstone saknar tillräckligt faktaunderlag för att göra sådana utsagor, men drömmaren i mig stänger av de tankarna.
Vill välta ställningen
I samma anda får inget picka hål på illusionen att årets säsong är ovanligt känslosam. Jag tycker mig se att deltagarna svär och bannar sina misslyckanden mer än vanligt. Från Jimmy Samuelssons hånfulla firande i första löpgrenen till Johanna Ahlms utbrott efter sin sorti. ”Hon skrek några ord på franska”, som Tony Rickardsson sa.
Det är olyckligt att produktionen snurrat till upplägget så att nattduellen kommer först och toppstriden glöms bort. Ändå är årets upplaga mer sevärd än de tidigare just för att deltagarna är så känslosamma. Sebastian Larsson vill välta en träställning efter en förlust. Joel Lundqvist tycks bita hål i tungan efter att ha ramlat av balansplattan.
”Det här gänget är monster”, säger Anna Wijk på slutet.
Ja! Jag skiter i verkligheten, ingen behöver fatta poängfördelningen eller hur tabellstrecken dras. När Micke Leijnegard avfyrar startpistolen ska det inte finnas en tanke på mys och förbrödring, utan vara en cynisk kamp mot mållinjen.
Allt jag vill ha är en hord bestar som tappar fattningen när de förlorar. Först då kan jag själv tillåta mina egna känslor att svalla.
Och det är vad jag får i år. Glada deltagare som gör mig lycklig. Arga deltagare som gör mig rasande. Det är toppen.