Marianne Mörck om smärtorna – kan inte gå längre än 50 meter

Årets julvärd i SVT berättar om vänskapen med Andreas Weise, varför hon gärna firar julen ensam, varför hon valt att leva själv – och operationen hon måste gå igenom för att kunna gå

Torbjörn Ek

Smärtorna påverkar henne varje dag, men det kommer inte att märkas i tv-rutan på julafton.

Dagen före doppare-dan berättar årets julvärd Marianne Mörck om operationen som ska göra att hon kan gå längre än 50 meter igen – och varför hon har valt att leva ensam.

– Jag har ju levt med mycket sprit som inte var roligt, det var under många år, säger hon.

Manuset är klart och nerverna hyfsat i schack inför en julafton i tv-rutan. Nöjesbladet träffar Marianne Mörck, 70, dagen före doppare-dan i SVT-huset på Gärdet i Stockholm och det märks att hon ser fram emot julvärdskapet.

– Jag är inte rädd för att sitta och prata i kameran. Det jag är mest nervös inför är minnesluckorna, att stressen kanske gör att man inte kommer ihåg flödena i det man ska säga. Sen ska det gå på sekunden ibland, för man kan inte låta rapport börja 19.34 för att jag sitter och babblar fel, säger hon.

”Frågan med nej besvarad”

SVT har tidigare berättat att man på julafton vill hylla julvärdslegendaren Arne Weise som gick bort under hösten. Därför har Marianne Mörck bjudit in Arnes son Andreas Weise, 33, som sällskap.

– Ja, jag känner Andreas. Vi har jobbat ihop på Malmö opera och det var väldigt roligt. Han sjunger så vackert och det var väldigt mycket skratt. Men vi har inte träffats ännu, vi har inte setts sedan vi jobbade ihop för han bor ju här och jag bor i Malmö.

Kan du berätta något om vad ni två ska göra tillsammans?

– Nej, det tycker jag inte att jag kan. Frågan med nej besvarad, säger hon och brister ut i skratt.

– Vi pratar väl en del minnen. Kanske hans minnen av att hans pappa satt där i över 25 år. Hur kul var det egentligen? Det är klart att vi kommer in på sånt.

Vad säger dina barn och barnbarn om att du inte kommer fira jul med dem i år då?

– De är så vana vid att jag är borta. Om jag har mycket att göra efter julen, när jag har haft stora nyårskonserter som jag ska regissera och vara med i, då kan jag inte gå bort på jul. För det snurrar fortfarande i huvudet, allt ska ner på papper och allt ska stämma, då vill jag vara ensam på julen. Och när jag har jobbat väldigt mycket så vill jag vara ensam bara för att saker ska sjunka in.

Njuter av att leva ensam

Just ensamheten är viktig för Marianne Mörck. Och den är självvald.

– Ja, alltså bästa jag har ju levt med mycket sprit på julen också som inte var roligt, det var under många år. Det tar bort all den där glädjen som man ser fram emot tyvärr.

Var det i släkten?

– Nej, det var min sambo. Jag har ju haft ett lite brokigt förflutet, det är därför jag nu kan bromsa och bo själv och dra ner persiennerna. Och vara så lycklig för det. Det är så underbart, jag hoppas att alla människor kan få egen tid, jag har haft egentid i 15 år nu och det är lika fantastiskt. Att man kan få slänga sig på sängen med kläderna på, man kan ligga där en halvtimme och sen gå upp igen. Att få göra egna saker utan att få frågan ”Varför gör du så?” Alla ska ta sig egen tid. Det är nog konceptet för att få ett lyckligt liv, tror jag.

Svårt att gå

Hon skrattar mycket under intervjun och skämtar om sig själv och tycker att hon borde gå ner i vikt. Men en återkommande smärta i höfterna gör att hon inte kan röra på sig så mycket som hon vill.

– Om jag går fort i 40 eller 50 meter så känner jag att det börjar som en syl in där. Det kan också sätta sig i ryggen, eller under bäckenbenet och gå ner på baksidan av benen. Så det har inte varit så där jättekul att gå ut och gå. Och det behöver jag ju för att gå ner i vikt. Så jag ska försöka få nya höftkulor.

Men har du gått med de här smärtorna i 10 till 15 år?

– Ja, och haft ont. Så är det. För man tror inte... Jag vet inte hur en höftoperation känns, innan man opererar.

Är det därför du har skjutit upp det, för att du varit orolig?

– Nej nej, det var nån som kom på det för bara två månader sedan, någon som sa till mig.

Så du har gått runt och försökt acceptera smärtan så länge?

– Ja, tänkt att alla har väl sånt. Jag är väl äldre och lite sliten. Jag har renoverat och burit mycket. Jag har kutat ryggen under min flygen och flyttat den. jag är ju stark, men jag är inte tränad så det är klart att det har satt sina spår på kroppen, säger hon.