”Showen är ljuvlig – det bästa hon gjort”
Publicerad 2016-02-03
Lena Philipsson blottar sig totalt
RECENSION Känslosamt. Utlämnande. Roligt. Hitlåtar. En sångröst som bara blir bättre och mer innerlig.
Den här showen är ljuvlig. Det bästa Lena Philipsson har gjort.
Jag har följt Lena Philipsson hela karriären, i drygt 30 år. Hon har radat upp en imponerande samling hits. Har egentligen bara trampat snett en gång i karriären, med ett klubbigt dansalbum 1993. Men ta mig sjutton om inte cd:n som den här showen har fått sitt namn från, och där hon har skrivit all text och musik själv för första gången på flera år, är det allra bästa hon har gjort.
Melodi- och refrängstarka och läckert arrangerade låtar. Smarta texter med humor och svärta, som både roar och berör. Har nog inte spelat något svenskt så ofta om och om igen sedan Laleh släppte mästerverket ”Sjung” för fyra år sedan. Det är på den nivån.
På scen är det ännu bättre. Mästerligt och dynamiskt sammanfogat med gamla hitlåtar, några i helt annorlunda arrangemang, och helt suveräna ”prator”. Snyggt också, med hela det tajta bandet i ”Reservoir dogs”-klädsel.
En tredjedel in i föreställningen är det ”bara” en ovanligt bra konsert.
Sedan börjar Lena prata.
Det är så tyst att man kan höra en knappnål falla när hon blottar sig totalt. Berättar om hur hon gråtit i logerna. Hur det känns att handla på ICA när tidningarna är fulla av skandalrubriker om ännu ett misslyckat Lena PH-förhållande. Hon har en drastisk och väldigt träffsäker jämförelse.
Vid pianot spelar hon sedan låtarna hon ratade på senaste cd:n. Oerhört roligt om före detta kärlekar. Med namn och allt. Publiken jublar. Och jublar ännu mer när hon skojar om vilka hon borde vara ihop med.
Sedan blir det allvarligt igen. Om saknaden i lägenheten när de ”nyvuxna” barnen inte längre behöver henne. Till ett bildspel med barnen (ihopsatt av pappan Måns Herngren) sjunger hon sedan ”Sagas sång”. Knappt ett öga är torrt i salongen. Inte Lenas heller.
Och så har vi genuskorrekta uppdateringen 2.0 av ”Teach me tiger”, låten hon sjöng för Sven Wollter i SVT:s ”Jacobs stege” 1987 när båda hade blivit utsedda till Sveriges sexigaste. Ska ses, inte beskrivas.
Man kan tycka att hennes och Orups show 2007 var en mer publikfriande hitkavalkad.
Men det här kommer rakt från Lena Philipssons hjärta. Med både kraftfull och innerlig sång. Man diggar, skrattar, fäller kanske några tårar. Man blir som ett med henne. Just därför är det det bästa hon har gjort.