Gessle – kung av finaste Tylösandsand
Låt oss fiska – fiska fiskar.
Fiska fiskar? FISKA FISKAR!
Tjao...vad skulle man annars fiska.
Läderväska, en mycket dyr och bättre damväska, ser han ut som numer, tänker jag när jag läser Håkan Steens recension. Han kan nå Keith Richards-klass.
Jag tycker verkligen om Per Gessle.
Herr Gessle har, slår det mig, följt mig genom livet mer än någon annan artist.
– Jag gillar inte hesa pajsare, sa en annan pojke, minns inte vem men jag minns exakt var: I en trappa i den klordoftande Sporthallen i Motala.
På den tiden skulle man ”vara Noice eller Gyllene Tider”, ungefär som man skulle ”vara Beatles eller Stones” på 60-talet, bland barn; vuxna visste ju att Beatles hade slutat när Stones blev bra men barn har inte koll på sånt.
Jag var helt för den hesa pajsaren. Fast jag gillade Noices ”En kväll i tunnelbanan”, och Freestyles ”Vill ha dig” också för den delen.
Bara Per Gessle, 58, är kvar i dag.
Jag och Stefan boxades mot pappkartonger och ett gammal kylskåp till ”Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly” i vårt förråd i Blåklockan som skamlöst kallades negerbyn, detta var innan postkolonial medvetenhet nått västra Östergötland.
Att göra teenpop och skriva en refräng om en sedan länge död och i allmänhetens okunniga öron passé popstjärna är genialitet. Genialitet, säge jag!
Per Gessle har varit genial hela sitt liv. Jakob Hellman klarade det på en platta. Orup har ofta varit i närheten.
Men Per Gessle är Sveriges obestridlige popkung.
Har jag någonsin köpt en platta med Gessle? Kanske Roxette-albumet med The Byrd-iga ”Church of your heart”. Det har inte behövts. Det har inte ens behövts att skriva om honom. Gessle har alltid funnits. Som livet självt har funnits.
När Gyllene Tider gjorde comeback i mitten av 90-talet tyckte jag att de var så gamla. Så gamla. De hade ju varit jättevuxna när jag var jätteliten. I själva verket var de bara kring 35 (and so it goes, so it goes, so it goes).
Gessle är Sveriges obestridlige popkung.
De ”sena” låtarna” är lika glänsande, tidiga sena som ”Småstad” och sena sena som ”Tycker om när du tar på mig” som Filip Hammar också älskar. Och de däremellan:
Här kommer kung av sand. Här kommer kungen av ingenting alls.
Och dom säger: Att du lever ensam. Och dom säger: Du lyssnar på Elvis, i den annars inte helt perfekta (grungesmuts i popkakan) ”Det är över nu”.
Och den gåshudsframkallande harmoniken i Juni, juli, augusti – för vindarna är varma då – Gessles ”Summer breeze” av Seals & Croft.
Och så den makalösa, helt topptunnor bedårande lilla bokstaven R som smygs in nästan, men bara nästan, ohörbart i näst sista hookrefrängen i ”Gå och fiska”.
Låt oss fiska - fiska fiskar.
Fiska fiskar!
FISKA FISKAR!
I rest my case, your honour.
Per Gessle är kungen av finaste Tylösandsand, såväl som landets mest överlägsna handväska.
VECKANS...
…BABE. Hanna Fahl. P3:s starke man är sedan ett tag Dagens Nyheters starke man och i helgen extra stark.
…ROCKER. Henrik Berggren, the comeback kid. Nu finns tredje nya låten, ”Wild child” också, som låter som en garagehit ur filmen ”G” eller synthesizertiden som precis föregick allt rassligt, trasigt, risigt, gitarriskt som Broder Daniel kom med. Suverän.
…GESSLEALBUM. Men, min vän Håkan Steen har rätt. Per Gessles nya albumet ”En vacker natt” är en fint, fint album. Sångerna är som Lars Winnerbäck-duetten ”Småstadsprat”, bedårande men utan herr Gessles känsla för hits, som på ”Mazarin”. Men när jag skriver så, så skriver jag så om Per Gessle. (Det blev många men nu men så måste det vara). 99 procent av alla andra låtskrivare, och sångare – Gessle sångröst tänker man kanske inte på men den är fin och stark som senap och ketchup – skulle hugga av sina främsta G-durlångfinger för att kunna skriva en enda av de där sångerna.
…TV-SERIEHYPE. ”The handsmaid’s tale”, HBO Nordic. Elisabeth Moss (”Vita huset”, ”Mad men”, ”Top of the lake”) briljerar igen i tv-versionen av Margaret Atwoods deppiga dystopi om en totalitär tid då inte bara kvinnors rättigheter slagits sönder. Men serien är faktiskt rolig, också. Många kallar den ett mästerverk, jag är inte säker än efter tre avsnitt. Men bra skit, bra skit.
…LEGEND. Dokumentären om Gary Moore på SVT i fredags – se den på SVT Play. Strax efter att jag upptäckt Per Gessle blev jag en stort stort fan av Gary Moore, det höll i sig tills han började spela blues. Vid det laget hade jag hört riktig blues och fattade att det här, Gary, det här är inte blues. Pris ske ”Out in the fieldd” och ”Parisienne walkways” med kompisen Phil Lynott.
…FÖR ÖVRIGT anser jag att ”Let’s dance” bör förstöras.