Skönt att någon slår tillbaka

Rambo

Filmen öppnar med otäcka, autentiska nyhetsbilder från Burma. Det följande, blodiga ultravåldet bleknar i jämförelse. När Rambo går bärsärk i djungeln och motvilligt räddar en grupp dumma missionärer undan den onda juntan är konflikten självklart förenklad. Men att kalla filmen för ”underhållningsvåld” är också en förenkling. Det är inte meningen att man ska bli road, det är mest meningen att man ska bli oroad. Och förstås, längta efter att Rambo senare ska ge de onda jävlarna vad de tål. Det gör han. Frågor som uppstår i huvudet är ”Vad är mest moraliskt förkastligt, att visa krig med mängder av blod eller helt utan? Utnyttjar man hänsynslöst en existerande krigszon eller riktar man strålkastarna mot den?” Jag vet faktiskt inte. Jag väljer istället att se den här filmen som en klassisk hämnarfilm: Det gör inget att dialogen är usel och skådespeleriet åt skogen, ibland är det bara skönt att gå på bio och se människor slå tillbaka.

Emma Gray Munthe