Spelade kära - och blev kära

Molly Nutley om filmen med Gustav Lindh

Jens Peterson

Molly Nutley sa nej. Hon ville inte spela med i mamma Helena Bergströms ”Vilken jävla cirkus”.

Hon ändrade sig. Och fann ett nytt lugn tack vare mötet med hästar. Och en pojkvän i motspelaren Gustav Lindh.

– Förr ville jag stå på egna ben, att ingen ska få koppla mig till mina föräldrar, säger Molly Nutley. Men om jag tänker bort att jag är deras dotter är det klart jag vill jobba med Colin Nutley och Helena Bergström. Jag ser upp till dem ofantligt i deras yrkesroller.

Gustav Lindh spelar huvudrollen Hugo som efter en tragedi i inledningen av filmen cyklar omkull och vaknar upp på en cirkus. Där träffar han Molly Nutleys rollfigur Anna, som tar hand om hästarna.

Filmen tror på kärlek vid första ögonkastet.

– Det gör jag med, säger Molly Nutley, 22. Att det händer någonting speciellt när man träffar en man vill vara med.

Det är vanligt att träffa kärleken på jobbet, som dina föräldrar och du gjort.

– Jag har också fallit in där. Som skådespelare måste vi intensivt bygga en relation snabbt för att det ska funka och vara bekväm. När jag blev kär hoppades jag att det inte var för att vi spelade kära. Jag blev glad att det inte var så, säger hon. Gustav och jag jobbade intensivt ihop, vi är väldigt lika, lika gamla, förstår varandra och är i samma situation i livet. Tycker man om varandra ska man visa det och skita i allt spel. Cut the crap.

Anna som du spelar har haft en svår uppväxt. Hon är en annan människa med hästarna.

– Som ung har man mycket press att ha ett perfekt liv, säger Molly Nutley. När jag fick vara med hästarna i filmen försvann all oro. Fokuset var bara på hästarna. Jag känner mig mycket lugnare nu än tidigare. Och mer trygg i mig själv.

Du red som ung.

– Jag ramlade av en häst på ett ganska läskigt sätt när jag var 16 år och därför slutade jag rida. Helt plötsligt blev ridningen farlig. Jag var inte rädd att hänga med hästar, men jag var jätterädd att rida efter det. Det var skönt att bli av med den rädslan.

Du har regisserat en kortfilm nu, ”För flickors framtid”.

– Det var en spontan grej. Jag är ambassadör för Plan Internation, och ville inte bara vara ett ansikte utåt. Jag lovade att göra en kampanjfilm, pro bono. Först hade jag panik, men det var jättekul.

Vill du regissera mer?

– Min dröm är att regissera julkalendern i tv. Jag har alltid älskat den. Först var min dröm att jag skulle vara med i en men det blev inte av. Jag minns när jag var liten hur mycket julkalendern betydde, att man försvinner in i en annan värld.