Krig är röd tråd i film döpt efter en demon
Bisarr kontrast i ”Bellum” mellan svensk småbarnspappa och ärrad USA-veteran
Uppdaterad 2021-12-11 | Publicerad 2021-12-02
Bellum – krigets demon
Regi Georg Götmark och David Herdies, med Johannes Anyuru som berättarröst.
FILMRECENSION. Här kommer en ”provokativ reflektion” över hur vi berättar om krig. Så säger i alla fall marknadsföringen om dokumentären ”Bellum”.
Ordet ”provocerande” används sannerligen i tid och otid. Men här finns inslag som är värda att diskutera med biokamraten efteråt.
DOKUMENTÄR. Vad är egentligen drivkraften bakom våra moderna krig? Vad är det som göder demonen Bellum, så att säga, och hur dokumenterar vi förödelsen?
Det är onekligen ambitiösa grundtankar som regissörerna Georg Götmark och David Herdies försöker utforska genom ett möte med tre personer som alla har kriget gemensamt, men som är mycket olika varandra.
En av dem är svensk och får på sätt och vis representera den naive nordbon, skyddad i en trygg del av världen. Fredrik Bruhn är en ingenjör i Uppsala som ofta är på resande fot, inte minst i USA, där han möter tungviktare från Nasa och går på middagar med bland andra Colin Powell (filmen är inspelad långt före Powells död).
Bruhn är hela tiden först in i framtiden, hans skarpa sinne fokuserat på morgondagens datorer och AI-teknik. I en tid då krigföring bakom en dator har blivit allt viktigare är figurer som Bruhn guld värda.
De andra två som dokumentären följer är amerikaner. Bill Lyon är tillbaka i ett litet samhälle strax norr om Las Vegas efter att ha tjänstgjort i Afghanistan-kriget. Han har en flickvän och sitt liv i den lilla hålan, men han mår inte bra. Det finns inte så mycket att göra och han har börjat längta tillbaka till kriget. Det var ju ändå rätt spännande, resonerar han.
Det tycker nog inte krigsfotografen Paula Bronstein. Vi möter henne just i Afghanistan där hon dokumenterar de skador som civilbefolkningen drabbas av.
Går som en röd tråd
Det går med andra ord som en röd tråd genom filmen, från han som gör vapentekniken möjlig, till han som sedan använder vapnen, till hon som fångar blodiga konsekvenser i sin kamera.
Den röda tråden förstärks även av Johannes Anyurus berättarröst, personliga och poetiska betraktelser som han skrivit tillsammans med Mercies May.
De tre berättelserna varvas på ett ofta engagerande sätt, vilket skapar en bisarr kontrast mellan den entusiastiske småbarnsfarsan Bruhn, alltid nördigt tänd på teknikens möjligheter, och den deprimerade, krigsskadade Lyon som har gott om gruvliga historier från sitt traumatiserade förflutna.
Inte mycket till analyser
Vi följer med huvudpersonerna i deras vardag och hör deras berättelser, men de erbjuder inte mycket till analyser av sig själva och vilken roll de spelar i krigsmaskineriet.
Visst tänker vi i publiken till under filmens gång, men får inte riktigt ihop delarna till en väl sammanhållen, insiktsfull helhet.
Tyvärr är Bronsteins insats snabbt glömd. Då fastnar Lyon betydligt mer i ens minne. Filmen är tillägnad honom, får vi veta i eftertexterna, eftersom han dog tidigare i år. Just det kommer som en uppseendeväckande nyhet för oss, men att filmen vägrar berätta mer om det är nästan symboliskt för dess brist på fördjupning.
Filmen visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.