Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Skräckikonen gör comeback efter 30 år

Övertydligt budskap men tjusigt mörka bilder i nya ’Candyman’

Uppdaterad 2023-06-02 | Publicerad 2021-08-26

”Candyman”.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Candyman

Regi Nia DaCosta, med Yahya Abdul-Mateen II, Teyonah Parris, Nathan Stewart-Jarrett.


FILMRECENSION. En skräckikon gör comeback på vita duken.

Den här gången ska filmens budskap hamras in i oss med en polisbatong.

SKRÄCK. Säg hans namn fem gånger medan du tittar in i en spegel så kommer han. Om du vågar.

Candyman är inte en skräckfigur som har blivit uttjatad; det kom bara två ointressanta uppföljare i slutet på 1990-talet. Men en ikon har han ändå blivit tack vare att originalfilmen från 1992 är så pass bra och för att det är ovanligt med svarta skräckfigurer. Tony Todd blev lika intimt förknippad med den krokförsedde mördaren som Robert Englund blev med Freddy Krueger.

Bakgrunden till originalfilmen har ett djup som är relevant även i denna kombination av uppföljare och nyinspelning. Den brittiske skräckförfattaren Clive Barkers historia utspelade sig i Liverpool och tog sig an det landets klassystem. När regissören Bernard Rose gjorde film av det flyttade han berättelsen till Chicago och dess nedgångna område Cabrini-Green. Klass handlade det fortfarande om, men flytten gjorde också att ras kom att spela stor roll, inte minst i den bakgrundshistoria som Candyman fick.

Började rivas 1995

Att göra ett återbesök 30 år senare i form av den nya filmen är intressant. Rivningen av de nedgångna husen i det miljonprogramsliknande området i Chicago påbörjades 1995 och numera är det helt gentrifierat. Detta utnyttjar filmen väl. Bland de nu välmående afroamerikaner som bor där finner vi konstnären Anthony (Yahya Abdul-Mateen II) och hans flickvän Brianna (Teyonah Parris).

Inspirationen har torkat för Anthony, men den kommer tillbaka när han får sig till livs den gamla myten om Candyman. Han blir alltmer besatt av historien om vad som hände i det gamla Cabrini-Green och låter intrycken ta plats i hans konst. Samtidigt påverkas Anthony negativt av ett bistick som han har fått... och det var nog ingen bra idé att säga ”Candyman” fem gånger framför en spegel.

Yahya Abdul-Mateen II i ”Candyman”.

Nog märker man Jordan Peeles hand i bakgrunden; han är en av producenterna och manusförfattarna. Den som har hängt med i hans imponerande karriär och sett filmer som ”Get out” och ”Us” kommer att känna sig hemma vad gäller teman och det visuella, även om han inte står bakom kameran.

Allt annat än subtilt

Viljan att förena berättelsen om Candyman med den rasism vi diskuterar idag är förståelig, men det är allt annat än subtilt utfört. Här blir skräckfiguren en symbol för alla svarta män som har fallit offer för mordiska vita polismän. Såklart. Och vi tillåts aldrig få fundera på budskapet eller ana något djupare bakom det.

Skådespelarna är habila, men hantverket tjusigare. Chicagos skyskrapor badar i en mörk dimma, flera av mordscenerna är effektfulla (inte minst den där en konstkritiker möter sitt öde) och filmen knyter an till originalet med hjälp av skuggspel. Förvisso långt ifrån en ny idé inom skräckfilmen, men snyggt utfört, och med Philip Glass mästerliga, melankoliska musiktema från 1992 diskret spelandes i bakgrunden.

Filmen har biopremiär i morgon, 27 augusti.


Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.