Filmen om morfar Patricios resa till Skråmos barn i fånglägret är här
Regissören: ”Jag var så rädd”
Publicerad 2021-05-05
Patricio Galvez, 52, är hjälten. Morfadern som hämtade hem sju föräldralösa barnbarn från fånglägret al-Hol i Syrien.
Regissören Gorki Glaser-Müller, 47, följde med och gjorde film av strapatserna. Biopremiär på fredag.
– Patricio drevs av sitt hopp. Jag såg det utifrån, det är det mest traumatiska jag har gjort, jag var så rädd att mina knän skakade, säger Gorki.
Filmen ”Children of the enemy” har premiär på fredag. En spännande och mycket gripande skildring av hur Patricio Galvez tar saken i egna händer när svenska myndigheter står handfallna och inte gör något för att rädda hans sju barnbarn i fånglägret al-Hol i Syrien. Där finns 80 000 fångar, därav många barn, efter att terroristorganisationen Islamiska statens (IS) sista fäste fallit i mars 2019.
Patricio och Gorki kände varandra lite grann, som chilenare i kultursvängen i Göteborg. Gorki hade för många år sedan gjort en musikvideo med Patricios band.
– Inför den här resan kände jag att den borde dokumenteras på något sätt. Jag tänkte på Gorki, den enda jag kände som jobbade med film på ett professionellt sätt, säger Patricio.
Gorki var, egentligen, inte alls så sugen.
– Patricio drevs ju av sitt hopp om att få hem barnen. Jag var rädd. Hade alla journalister och Zaida Catalán (svensk jurist som mördades under uppdrag i Kongo-Kinshasa) som råkat illa ut i huvudet. Jag hade ingen erfarenhet av journalistiskt arbete i en krigs- eller konfliktzon. Och inget intresse av det heller. Jag har aldrig sett upp till krigskorrespondenters arbete, jag har mest tänkt att de måste vara väldigt cyniska, säger Gorki.
Han tittar på Patricio och säger:
– När jag hörde dig prata, du var så hoppfull, men ärligt talat trodde jag inte det skulle gå, att en person från Majorna i Göteborg bara åker ned och hämtar hem barnen.
Hur hade du råd att genomföra resan?
– De flesta tror det kostat mig skjortan. Men resan dit var inte så dyr. Sedan drog hotellvistelsen i kurdiska Irak ut på tiden, men med all mediaexponering var det många människor som började stötta mig och skänka pengar. Inga större summor, säger Patricio.
– Den medieuppmärksamheten var en slags bekräftelse på att jag gjorde något som var självklart, jag kämpade för barnens rättigheter. Och kurdernas och deras personal i lägret sa: Ta hem barnen så fort som möjligt, vi kan inte garantera deras säkerhet här. Det var 80 000 personer i ett läger som kanske är gjort för 10 000.
När Patricio väl fick möta barnen – fyra av dem var födda i Sverige, tre i Syrien – rusade den äldste mot honom och ropade ”morfar”.
Men de var sjuka och/eller undernärda. Och då blev Gorki Glaser-Müller lika mycket en del av äventyret som han var filmare.
– Vi blev ju nära vänner under resan. Och det blev ju oundvikligt… när vi skulle ta hand om sju barn, hungriga, undernärda, de hade diarré, det blev min vardag att både skildra det och hjälpa till. Det hade ju inte känts moraliskt rätt att gå och lägga mig i ett annat hotellrum, säger han.
En som plötsligt och oväntat dyker upp på hotellet, där Patricio förbereder hemresan till Sverige, och i filmen, är barnens mormor.
Hon och Patricio separerade bara ett par år efter att dottern Amanda hade fötts. På grund av flytt till andra städer, växte sedan Amanda upp mer med mamman och de konverterade och radikaliserades och flyttade till Syrien tillsammans med Amandas make, terroristen Michael Skråmo.
Patricio säger att det är hjärtskärande att se vissa avsnitt av filmen. De som handlar om dottern Amanda. Hon som avled i en granatattack i Baghouz i Syrien i december 2018. Michael Skråmo är försvunnen och tros ha dött i mars 2019.
Där finns Patricios sorg över dottern och att han inte förstod fullt ut hur hon radikaliserades.
– Det kändes som att hon blev mer muslim än de som var muslimer.
Där finns numera dock också glädjen. Över de andra två barnen, förstås, 17 och 18 år gamla. Och att det verkar gå bra för de sju barnbarnen, nu utplacerade hos olika fosterföräldrar, med skyddad identitet.
– På grund av coronan har vi inte setts så ofta. Men vi ringer och Facetimar. De är starka och glada, går i skolan, har fått kompisar, håller på att glömma vad de varit med om. Och de vet att hos mig finns också en varm och kärleksfull familj.
