Svårt att tänka sig filmen utan rapstjärnan
Silvana Imam är rakt igenom övertygande i ”Dogborn”
Publicerad 2023-02-09
Dogborn
Regi Isabella Carbonell, med Silvana Imam, Philip Oros, Emma Lu, Mia Lu, Henrik Norlén.
FILMRECENSION. Allt klickade för regissören Isabella Carbonell när hon såg Silvana Imam på scenen. Där hittade hon sin ”syster” för långfilmsdebuten ”Dogborn”.
Och ja, det är svårt att tänka sig filmen utan Imam.
DRAMA. Det är jul och myset är maxat. Förutom för dem som inte är välkomna in i värmen. Vi möter ett syskonpar, två rollfigurer som har döpts till ”Syster” (Silvana Imam) och ”Bror” (Philip Orso). De drar runt i stan på jakt efter pengar och någonstans att sova på nätterna, men kanske löser sig allt när de kommer i kontakt med Yann (Henrik Norlén).
Han erbjuder dem en framtid – om de är villiga att köra leveranser.
Syskonparet tackar såklart ja. ”Inga konstigheter”, säger en av Yanns hantlangare när Syster och Bror ska göra första körningen, men man får vara rejält blind och döv för att se ”leveranserna” som schyssta och odramatiska. Varorna som ska köras ut är människor, barn och kvinnor som har fastnat i prostitution.
Det finns en gräns
Yann tjänar pengar på att de levereras till kunder och hämtas efter fullbordat uppdrag. Bror är redan traumatiserad från sina erfarenheter som flykting. Syster får dock göra sitt bästa att stålsätta sig.
Men det finns givetvis en gräns för hur mycket ondska hon måste tolerera.
Regissören Isabella Carbonell har i intervjuer berättat om hur hon fascineras av hur något så motbjudande som människohandel kan normaliseras. Vilket ju ständigt sker, något alla som arbetar med offer för sexhandeln, och med torskarna, vet.
Carbonell känner en tacksamhetsskuld till Lukas Moodyssons ”Lilja 4-ever” (2002), som ju var en sådan käftsmäll när den kom.
Riktigt så mörkt blir det inte i ”Dogborn”, även om vi känner av sexhandelns isande obehag under filmens första 45 minuter.
Maja Dennhags foto är så neonläckert att hennes kamera skänker filmen en vintrigt och juligt kylig skönhet. Kanske bidrar det till att ”Dogborn” inte blir den där nattsvart omskakande helvetesfärden. Fast mest beror det på regissörens manus.
Lierar sig med en av de prostituerade
Det finns ett avgörande ögonblick i filmen då Syster får nog och går till attack, vilket får konsekvenser. Hon måste liera sig med en av de prostituerade flickorna (Emma Lu) och snabbt tvinga fram mer pengar ur svensson-kunderna.
I konfrontationen med de männen tappar filmen sin spänning och sitt driv. Det blir lite banalt. En nyckelscen där Lu skäller ut Syster får inte heller önskad effekt eftersom det känns som en noggrant utformad predikan, till synes riktad åt Syster, men mer relevant om det är vi i publiken som lyssnar.
Ändock, ofta välgjort, både tekniskt och skådespelarmässigt. Och där kommer vi till Silvana Imam som alltså begår skådespelardebut med den här filmen, även om vi har sett henne på film förr, i den suveräna, Guldbaggevinnande dokumentären ”Silvana – väck mig när ni vaknat” (2017).
Att artisten har en enorm scennärvaro vet alla fans och det var särskilt hennes blick som fångade Carbonell den där gången när regissören såg henne på en scen.
Den blicken, fylld av rädsla, hopplöshet, ilska och förakt om vartannat, utnyttjar Carbonell fullt ut i ”Dogborn”. Silvana Imam är rakt igenom övertygande.
Filmen har biopremiär på fredag, 10 februari.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.