Härligt rå ton och hysteriskt tempo

Jan-Olov Andersson

helskärm

I nöd eller lust

Regi Kjell Sundvall, med Magdalena In de Betou, Peter Magnusson, Katarina Ewerlöf, Johan Ulveson, Ellen Bergström, Adam Pålsson, Dan Ekborg, Ia Langhammer.

komedi Förra samarbetet mellan manusförfattaren Monica Rolfner och regissören Kjell Sundvall resulterade i ”Tomten är far till alla barnen” (1999). En svart komedi som på många sätt definierade och träff­säkert skojade med den moderna tidens familjer med skilsmässobarn, föräldrar med nya och före detta partners, som alla försöker umgås och ha trevligt med varandra, i det här fallet på julafton. En film som blivit just julaftonstradition i TV 4 och varje år lockar minst en halv miljon tittare. En film där Dan Ekborg fick fullt utlopp för sin förmåga att fyra av cyniska repliker kanske bättre än någon annan. En film som till och med blivit remake i Tyskland.

Höga förväntningar, alltså.

Och som till viss del infrias.

När hela släkten samlas på ett slott för bröllop, är tonen lika härligt rå, replikskiftena lika vulgära och cyniska.

Värdparet (Katarina Ewerlöf, Johan Ulveson) ler ansträngt åt alla gästerna. Vi i publiken ser ett äktenskap som har gått i stå för länge sedan.

Det unga paret (Adam Pålsson, Ellen Bergström) som ska gifta sig utstrålar en sådan överdriven kärlekslycka, att något bara ­inte kan stämma.

Värdinnans syster (Magdalena In de Betou) och hennes man (Peter Magnusson) är berättelsens ”motor”. De publiken kan identifiera sig med. De är där i protest. Egentligen ska de skilja sig, men vill inte förstöra den lyckliga tilldragelsen genom att berätta det. Hennes jobb som tv-kock har stigit henne åt huvudet, han är hjärtligt trött på sitt jobb med egna måleri­firman. Båda skådespelarna gör ett bra jobb med rollerna.

Här finns ett terapeutpar (Dan Ekborg, Ia Langhammer) som mest verkar finnas med för att Dan Ekborg åter ska få agera cyniker. Här finns också ett – se och häpna – lyckligt äldre par (Sten Ljunggren, Anita Wall). Här finns ett antal singlar, ungdomar och barn, som ännu en gång mest får agera åskådare till de vuxnas sammandrabbningar. Och så dyker ­Suzanne Reuter, Samuel Fröler och Michael ­Nyqvist upp i biroller.

Mycket ska avhandlas. Tempot är hysteriskt. Ibland blir det lite väl överdrivet, mer vulgär buskis än träffsäker vardagsrealism.

Man kan tycka att allt­ihop är ganska sorgligt. Jag väljer att skratta gott åt, snarare än med, dessa sorgliga människor.