Bubblande berättarglädje

Ett öga rött går rakt in i hjärtat

Svensk dramakomedi av Daniel Wallentin, med Youssef Skhayri, Hassan Brijany, Mikael Persbrandt m fl.

Ta en roman som älskas av läsarna (över 200 000 sålda exemplar) och kramats sönder av recensenterna. Som är skriven på förortssvenska. Som utspelas i huvudet, i dröm- och tankevärlden, på en tonårsgrabb med invandrarbakgrund.

Inte direkt ett självklart filmprojekt att långfilmsdebutera med för en 26-årig dalmas som tycker att idén att filma böcker är ”befängd”.

Men fritt efter Jonas Hassen Khemiris succéroman har Daniel Wallentin ändå gjort en film som nästan bubblar över av berättarglädje. Det är lite grann som om Emir Kusturica invaderat Södermalm i Stockholm för att dra en av sina skrönor. Mycket färger, medryckande musik, absurd humor, den magiska realismen.

Medan Halim (Youssef Skhayri) ser sig själv som en sorts superblatte, en tankesultan, som vill återupprätta blattarnas heder, tycker han att pappan (Hassan Brijany) är en svikare, när han tvingat med sig sonen in till staden från den älskade förorten. Halims liv – konflikterna med pappan, bråken i skolan, de första trevande försöken till kärlek – skildras både känsligt och roligt, men här finns också svärtan, då den högt älskade mamman/hustrun hastigt dog i en sjukdom.

Man kan tycka att filmen slätar över kulturkrockarna mellan svenskar och nysvenskar lite grann. Att man suger lite väl mycket på den karamell det innebär att Mikael Persbrandt gick med på att spela sig själv. Men som helhet går ”Ett öga rött” rakt in i hjärtat. Inte minst tack vare Brijanys pondus som pappan och då 15-årige Skhayri, som med sin charmiga utstrålning är sensationell i sin debutroll.

Jan-Olov Andersson