Sopor, halvdana metaforer och skådespelare på topp

”Costa Brava, Libanon” övertygar i sin skildring av den lilla världen – men inte den större

Emma Gray Munthe

helskärm

Costa Brava, Libanon

Regi Mounia Akl, med Nadine Labaki, Saleh Bakri, Nadia Charbel, Seana och Geana Restom

FILMRECENSION I regissören Mounia Akls regidebut störs en isolerad familjs behagliga tillvaro av anläggningen av en ny sopstation.

DRAMA I Beiruts totalförstörda hamnområde surras en jättestaty fast på ett flak, kör genom stadens sopkris och vidare långt bort, för att sedan stanna vid skylten "Familjen Badri. Privat område". Där innanför staketet lever mamma (Nadine Labaki), pappa (Saleh Bakri), två systrar (Nadia Charbel, Seana och Geana Restom) och deras farmor (Liliane Chacar Khoury) en självförsörjande och hyfsat sorglös tillvaro med sina höns och odlingar, tillbakadragna och isolerade från samhället. Långt borta från korruption, föroreningar, frustration och brustna drömmar, men nu ska en sopstation anläggas vid deras hus. 

Trolska bilder, en magiartad och förhöjd stämning, metaforer för bristerna i det politiska styret och världens trasighet i stort – men det yttre hotet stannar mest vid att vara en allvarlig gimmick som utgör fonden för det som verkligen övertygar och engagerar i "Costa Brava, Libanon": det mellanmänskliga. Systerskap, syskonbråk och bus. Sjuka och bångstyriga äldre, sexuellt uppvaknande. Olika tankar om vad som är bäst för familjen, och kärlek som tar stryk när omvärlden skakar. Där vittnar skådespelarprestationerna om att långfilmsdebuterande regissören Mounia Akl kommer att uträtta storverk framöver.

Visas på bio.