Skickligt spunnet serieäventyr

Jan-Olov Andersson

Nu är Spider-Man här

Spider-Man

Amerikansk action i regi av Sam Raimi, med Tobey Maguire, Willem Dafoe, Kirsten Dunst, James Franco m. fl.

Alla hade väntat sig att nya Star wars-filmen skulle bli den tidiga sommarens överlägset största publiksuccé i USA.

Men den har blivit rätt klart slagen av ”Spider-Man”.

En film som faktiskt länge såg ut att inte ens bli av.

”Titanic”-regissören James Cameron planerade i flera år att göra film av ”Spindelmannen”, den tecknade seriehjälten som Stan Lee och Steve Ditko skapade för 40 år sedan.

Han hade ett färdigt manus och med tanke på hur han med ”Titanic” förnyade specialeffekterna, så hade det givetvis varit intressant att se hans vision.

Men han tröttnade och drog sig tillbaka, när kampen om filmrättigheterna hamnade i vad som verkade vara en olöslig tvist mellan flera olika filmbolag och Marvel Comics.

Det ryktas sedan att Sam Raimi långt ifrån var filmbolagets förstaval som regissör.

Så fel de hade.

Hade de inte sett ”Darkman” (1990) med Liam Neeson, regissörens fräcka serietidningsliknande actionfilm?

Både där och i ”Spider-Man” visar Raimi att även filmer om seriehjältar måste ha lite hjärta.

Därför är ”Spider-Man”, utan att vara något mästerverk, bättre än filmerna om Batman, Superman, X-Men och Blade.

Det är lätt att känna sympati med Peter Parker (Tobey Maguire), Spindelmannens riktiga jag.

Han är föräldralös och har vuxit upp hos sin morbror och moster (Cliff Robertson, Rosemary Harris) i rätt fattig men kärleksfull miljö i en New York-förort. Han är hopplöst förälskad i grannflickan Mary Jane (Kirsten Dunst), men hon dras till tuffare killar. Peter Parker är en glasögonprydd nörd, blyg, lite klumpig.

En dag i plugget blir han biten av en genetiskt manipulerad spindel. Strax efteråt börjar han utveckla onaturliga krafter och smidighet. Lite motvilligt, börjar han sedan använda sina nya talanger. Både för att få en drägligare tillvaro i plugget, för att kanske imponera lite på Mary Jane – och för att som Spider-Man bekämpa brottsligheten i staden.

Ska hans identitet avslöjas? Ska Peter Parker vinna Mary Janes hjärta?

Det är hela den skickligt berättade bakgrundshistorien som ger ”Spider-Man” ett djup, som gör att man faktiskt bryr sig lite mer om Peter Parker/Spider-Man än andra serietidningshjältar.

Den lite träaktige Tobey Maguire är som klippt och skuren för rollen som Peter Parker.

Kirsten Dunst, den kanske mest begåvade skådespelerskan i sin generation, spelar Mary Jane med en slags gullig sensualitet.

Willem Dafoe, med sin djupa och kraftfulla röst och sin galna blick, är perfekt som stenrika affärsmannen Norman Osborn, vars andra jag är skurken Green Goblin.

Sam Raimis svarta humor märks mest i skildringen av medias jakt på Spider-Man.

J.K. Simmons är härligt hysterisk som chefredaktören som inte för sitt liv kan förstå varför just amatörfotografen Peter Parker alltid har de bästa bilderna på Spider-Man.

Visserligen är några actionscener rasande skickligt gjorda, men det fjärde plustecknet uteblir ändå då det inte gäller riktigt hela filmen. När Spider-Man blixtsnabbt spinner sina nät och flyger fram mellan skyskraporna, får man ibland mer känslan av att se ett dataspel än en film, ibland ser det mer ut som snabbspolning på video än perfekt genomförda dataeffekter.

Men det är anmärkningar i marginalen, på ett mycket underhållande serietidningsäventyr.

Jan-Olov Andersson