Isländskt vältrande i misär och snask

”Let me fall” innehåller inte ett sant ögonblick

Emma Gray Munthe

Let me fall

Regi Baldvin Zophoníasson, med Elín Sif Halldórsdóttir, Eyrún Björk Jakobsdóttir, Lára Jóhanna Jónsdóttir m fl.

DRAMA. Reykjavik. Två 15-åriga tjejer som dras till varandra – och som så småningom drar ner varandra i droger, jakt på pengar och nästa rus. "Let me fall" hoppar fram och tillbaka i tiden, men att det är en tragedi står klart från första början.

I 136 minuter vältrar sig regissören Baldvin Zophoníasson i misär och snask, gottar sig åt allt som kan hända två knarkande flickor. Låter kameran smeka en våldtagen, blåslagen, utslagen och snyggt upplagd kropp i motljus, från fötterna och upp, upp, upp över benen, stjärten, svanken, ansiktet som ligger nertryckt i madrassen.

"Let me fall" anstränger sig för att vara arthouse och skitig socialrealism, men ser mer ut som något som hade kunnat bli till om Socialstyrelsen hade bett en gubbsjuk reklamfilmare hitta på något i knarkinformationsväg som skulle tilltala kidsen.

"Let me fall" är baserad på en sann historia, men innehåller inte ett enda sant ögonblick.