Töntigt underhållande action med mycket effekter
Publicerad 2018-12-13
Aquaman
Regi James Wan, med Jason Momoa, Amber Heard, Willem Dafoe, Patrick Wilson, Nicole Kidman, Dolph Lundgren, Temuera Morrison.
ÄVENTYR ”Aquaman” är så töntig att det bitvis blir underhållande.
Den kunde hetat ”Sagan om treudden”. Som i ”Sagan om ringen” finns ett gömt värdefullt föremål som ger gränslös makt och enar stridande riken. Filmen ser ut som om den är påhittad av en 10-åring som gått himla mycket på bio.
Här finns till exempel kung Orm som verkar ha överdoserat på ”Star wars”. Han är kung över Atlantis och hans rike ser ut som George Lucas digitala storstäder i episoderna I - III. Under vatten. Som om någon frågat sig: Hur skulle det se ut om vi gjorde en rymdfilm fast i havet. VI sätter pansar på hajarna. Bygger ubåtar som liknar flygande fiskar.
Man tänker på många andra filmer. Som ”Svärdet i stenen” och Indiana Jones och ”Jurassic Park” och ”Drakdödaren”. De pratar om halvblod som i Harry Potter. Lånar Poseidon från de gamla grekernas mytologi.
Inledningen är lågmåld. Fyrvaktaren Tom räddar en kvinna på strandkanten i Maine. Hon visar sig vara Atlanna, kunglighet på flykt från havsriket Atlantis. Hon och Tom blir ett par och får en son, Arthur. Efter några år kommer elaka typer i konstiga dräkter upp ur havet för att hämta Atlanna.
Arthur växer upp till Aquaman, som har superkrafter, är sensationellt stryktålig och pratar med fiskar. Han gör entré till hårdrocksgitarr.
Människor kallas ytvarelser, och pyttelite handlar filmen om all skada mänskligheten gjort på haven och de som lever där. Men ”Aquaman” är inte en kampfilm mot klimathotet. Istället får den oss att grubbla på tidlösa frågor som: Hur praktiskt är det för kvinnor att simma under vatten iförda prinsesskronor från Buttericks? Varför lägga tid på att ha omsorgsfullt lagda flätor i håret när det jämt är dränkt i saltvatten?
Nicole Kidman gör sitt bästa som Atlanna, och jag gillar Jason Momoa och Amber Heard i de två hjälterollerna, som en gammaldags matiné. Men skådespelarna hamnar i bakgrunden för allt digitalt effektsökeri.
Striderna går ut på att specialeffekter från höger slåss med specialeffekter från vänster så det brinner och smäller. Men då. Då kommer en ännu större specialeffekt in och slåss. Det är som att titta på ett dataspel utan att någon förklarat reglerna eller vilka styrkor och svagheter alla har.
Lika spännande som att låta tomtebloss lysa över leksaksgubbar.