Så bra är Holdovers – en omedelbar julklassiker
Giamatti är underbar som gubbgnällig lärare med fisklukt
Publicerad 2024-01-04
The holdovers
Regi Alexander Payne, med Paul Giamatti, Dominic Sessa, Da’Vine Joy Randolph, Carrie Preston.
FILMRECENSION. Fem dagar in i januari serveras vi ett mästerverk som utan tvekan kommer att bli en julklassiker framöver.
DRAMAKOMEDI. Året är 1970 och julen närmar sig för lärare och elever på internatskolan Barton Academy i New England. Självklart har Paul Hunham (Paul Giamatti) förberett ett prov för sina lata, privilegierade studenter. Han är inte där för att skaffa nya vänner och, mycket riktigt, fritiden tillbringas mestadels i sällskap med böcker, pipan och en drink eller tre.
Till rektorns stora irritation har Paul underkänt en elev som är son till en av skolans viktigaste donatorer. Som straff beordras han att stanna kvar på Barton över julen. Varje år är det alltid någon elev som tvingas tillbringa högtiden där, av olika personliga skäl, och då måste en av lärarna också göra det.
Kvar på Barton är Paul och Angus (Dominic Sessa) vars mor har rest iväg med hans styvfar. Deras enda sällskap på den stora, tysta, vintriga skolan är städaren Danny (Naheem Garcia) och Mary (Da’Vine Joy Randolph), som lagar mat, sköter kafeterian och sörjer sin son, som nyligen har dött i Vietnam.
Det är i sanning en omaka grupp. Att de kommer att bilda en slags familj är knappast en överraskning, inte heller den del av berättelsen mot slutet som påminner vagt om ”Döda poeters sällskap” (1989). Men vägen dit är så mysig, rolig och berörande att eventuella invändningar smälter fortare än en snöboll i Skåne.
Minnesvärt rolig och rapp dialog
Regissören Alexander Payne fick idén till filmen när han såg franska ”Merlusse” (1935), och med den som utgångspunkt hittar han och medförfattaren David Hemingson sätt att prata om sorg, ensamhet och kampen för att skapa ett vettigt liv att leva, mot alla odds.
Hemingson är en veteran från flera komediserier och han ser till att dialogen är minnesvärt rolig och rapp, som när Paul cyniskt konstaterar att livet är som en stege i ett hönshus, ”kort och skitigt”.
Giamatti gör en av sin karriärs bästa insatser, helt underbar som den kantige, gubbgnällige akademikern med ett snett glasöga och en märklig (men sann) åkomma som får honom att lukta fisk. Det känns som att Payne omöjligt kan ha övervägt att ge rollen till någon annan än Giamatti, som ju också var briljant i regissörens lika mästerliga vingårdsutflykt ”Sideways” för 20 år sedan.
Giamatti är väl matchad med Sessa, vars unge rollfigur hela tiden försöker komma på sätt att rymma från skolan. Men filmens verkliga birollsäss är Randolph som Mary – lika giftig som sårbar och älskvärd. Hon är viktig i flera av filmens varmaste stunder.
Känns som en 70-talsfilm
Stor omsorg har lagts ner på att fånga 70-talsstämningen i filmen. Den känns ibland som att den faktiskt är gjord då, kanske med Hal Ashby som regissör. Det är en komplimang som Alexander Payne nog gärna tar emot.
Han är så engagerad i den stilen att det första vi ser i filmen är 70-talslogotyper för filmbolagen – som inte ens existerade för 50 år sedan. Det sätter tonen direkt för den här lekfulla julklappen till film.
Filmen har biopremiär på fredag, 5 januari.
Passa även på att se...
... Netflix-filmen ”Private life” (2018), ett annat exempel på hur Paul Giamatti verkligen lyfter det mesta han är med i.
Visste du att...
... Dominic Sessa var student även i verkliga livet på en av de skolor där filmen är inspelad?
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.