Gripande drama om sorg

Svärtan är en styrka i Underbara älskade

Svenskt drama av Johan Brisinger, med Michael Nyqvist, Anastasios Soulis, Moa Gammel m fl.

Att tala allvar. Kanske har det genom åren varit svensk films både styrka och svaghet. Kanske finns det ett svårmod i den svenska mentaliteten som gör att filmmakare dras till mörkret. Eller dämonerna, som Ingmar Bergman kallade dem och som var utgångspunkt för så många sevärda filmer.

Allt medan en stor del av biopubliken främst hungrar efter underhållning.

I år har vi fått uppleva ett tråkigt motsatsförhållande mellan filmmakarna och publiken. Anders Nilssons ”När mörkret faller”, Håkan Bjerkings ”Inga tårar” och Daniel Fridells ”Säg att du älskar mig” var starka filmer om allvarliga saker, men de lockade inga stora publikskaror.

Johan Brisinger gör det, på det sättet, inte lätt för sig i sin debutfilm. En överläkare (Michael Nyqvist) och hans son (Anastasios Soulis) överlever en bilkrasch, medan hustrun och yngsta sonen dör. Något konstruktivt sorgearbete existerar inte, pappan är snarare på gränsen till självmord. Far och son åker till sommarhuset i skärgården för att försöka bearbeta allting.

Här finns jobbiga svärföräldrar (Sten Ljunggren, Anita Wall), gamla kärlekar med make (Catherine Hansson, Philip Zandén), en frigjord ung kvinna (sensationella debutanten Moa Gammel!) som vill blåsa nytt liv i den sörjande storebrodern.

En gripande historia. Många stora känsloutbrott förmedlade av lyhörda skådespelare. Alltihop balanserar hela tiden på rätt sida av gränsen till patetik.

Ännu en svart historia, alltså. Men här är svärtan en styrka. Hoppas nu bara det finns en publik för en så egensinnig film som ”Underbara älskade” är.

Jan-Olov Andersson