Petar i mänsklighetens obehagligare sidor

Sliskig skönsång och murar i Ulrich Seidls ”Rimini”

Emma Gray Munthe

helskärm

Rimini

Regi Ulrich Seidl, med Michael Thomas, Tessa Göttlicher, Hans-Michael Rehberg

FILMRECENSION Allt annat än feelgood när Ulrich Seidl gör film om en avdankad smörsångare.

DRAMA En dement man har kommit vilse på hemmet i Österrike och försöker förgäves komma in genom en låst dörr med tryckt tegelstensmönster. "Rimini" börjar med en mur, slutar med en stängd dörr och minneslagrad Hitler-sång. Däremellan: flyktingar i periferin. De driver omkring, sover på gatan eller direkt på stranden i den vintriga, italienska och öde semesterorten i titeln. De har varken hem, repliker eller röster – och huvudpersonen Richie Bravo (Michael Thomas) muttrar och blänger när han går förbi dem.

Just den här veckan är en Ulrich Seidl-film om en "främlingsfientlig", avdankad smörsångare med snabbt minskande publik, sälskinnsrock och Torshammare runt halsen kanske inte riktigt vad man behövde, men det var vad man fick. Som alltid i Seidls värld är miljöerna komiskt fula och deprimerande, människorna som går omkring i dem äckelkomiskt osympatiska och sorgligt trasiga, och de flesta av dem beter sig vidrigt mot varandra eller har utdraget grotesksex i skarp lysrörsbelysning. Seidl petar igen i mänsklighetens mest obehagliga sidor och här saknas definitivt inte poänger om hur Europa hanterar flyktingar – men kanske känns provokationerna lite tomma den här gången. 

Visas på bio.