”Unga kvinnor” på ett nytänkande sätt
Publicerad 2020-01-24
Unga kvinnor
Regi Greta Gerwig, med Saoirse Ronan, Florence Pugh, Emma Satson, Laura Dern, Meryl Streep.
FILMRECENSION. Boken är sedan länge en klassiker.
Det är mycket möjligt att Greta Gerwigs film också blir det, åtminstone som den fram till nu allra bästa filmversionen.
DRAMA. Behöver världen ännu en filmversion av Louisa May Alcotts (1832-1888) historia, en av amerikansk litteraturs klassiker?
Den har ju blivit musikal, opera, tv-serie och film många gånger om, senaste tv-serien visades i SVT i jul- och nyårshelgerna.
Vid den ursprungliga publiceringen 1868 hann förlaget knappt trycka böcker i samma takt som de sålde slut. Skildringen av de fyra syskonen March och deras liv i efterdyningarna av amerikanska inbördeskriget slog uppenbarligen an en ton hos väldigt många (främst) kvinnor. Där fanns något i att systrarna var i gränslandet tonåringar/vuxna kvinnor. Där fanns en slags tidigt blommande feminism. Nutida storfräsare som JK Rowling och Margaret Atwood har hyllat Alcott som en inspirationskälla.
Fråga: Så, behöver vi verkligen ännu en filmversion?
Svar: Ja, om den är så spirituell, nytänkande och modern och ändå trogen förlagan som Greta Gerwigs film.
Fyra systrar i fallande ålder – Meg (Emma Watson) är den äldsta, sedan kommer Jo (Saoirse Ronan), därefter Amy (Florence Pugh) och yngst är Beth (Eliza Scanlen) – upplever kärlek, sorg och lojalitet samtidigt som en av dem, Jo, prövar lyckan som författare. Laura Dern spelar deras mamma, Meryl Streep, Louis Garrel, Chris Cooper och inte minst Timothée Chalamet återfinns också i rollistan. Ett dream team av sällan skådat slag.
Även bakom kameran är det toppklass när det gäller allt från scenografi till kläder och musik, där har ju fransmannen Alexandre Desplat antingen vunnit eller åtminstone blivit Oscarsnominerad nästan så fort han har spelat in ett soundtrack de senaste åren.
Men grunden i alltihop är ju Greta Gerwigs suveräna manus och regi. Hon har gjort en film om kvinnor på 1800-talet som ändå på något märkligt sätt känns modern. Hon låter sin berättelse hoppa i tid och rum på ett djärvt sätt, utan att någonsin tappa greppet. Och hon har fått ett antal skådespelerskor – i första hand, det är inget fel på männen i filmen heller – att lysa på ett sätt som några av dem aldrig har gjort tidigare (Streeps roll är inte så märkvärdig, men det säger väl något om henne att hon faktiskt ändå valt att vilja vara med här).
Debuten ”Lady Bird” (2017) är bra, den här är många snäpp vassare. Från och med nu väntar man sig alltid stordåd av Greta Gerwig.