Musiken saknas i fritt hållen Bowie-historia
Publicerad 2021-10-22
Stardust – David before Bowie
Regi Gabriel Range, med bland andra Johnny Flynn, Jena Malone, Marc Maron
FILMRECENSION. Intressanta ambitioner till trots blir historien om en av David Bowies mest kreativa perioder i karriären ofrånkomligen lidande utan Bowie-musik.
DRAMA. Att maskeradfilmer om 70-talsikoner som Queen och Elton John har blivit så framgångsrika handlar givetvis väldigt mycket om att många har en så stark relation till musiken.
Danny Boyle ville redan 2015 göra en liknande film om David Bowie, men artisten vägrade släppa till sina låtar och projektet lades därför ned.
Bowies familj tog avstånd även från den mer lågbudgetorienterade ”Stardust”, vilket emellertid inte hindrade regissören Gabriel Range att gå vidare med sin idé.
För att i möjligaste mån komma runt musikproblemet väljer Range att berätta om Bowies första USA-resa 1971, när den i Amerika fortfarande relativt okände britten på grund av fel sorts visum inte har möjlighet att uppträda utan är hänvisad till att åka runt och spela på privata fester för dammsugarförsäljare och klanta till det fåtal intervjuer med halvintresserade journalister som skivbolaget lyckas boka in.
Historien tvinnar tämligen fritt ihop motgångarna i USA med Bowies rädsla för den mentalsjukdom som drabbat hans bror Terry. När Bowie inser att han som artist kan välja att spela roller, för att göra sig själv mer intressant men också som ett slags skydd mot såväl omvärlden som de inre demonerna, föds figuren Ziggy Stardust och succén är slutligen ett faktum.
Skådisen och musikern Johnny Flynn gör en habil men omotiverat osäker Bowie. Marc Marons gestaltning av den luttrade skivbolagsveteranen Ron Oberman övertygar desto mer, liksom den väl genomförda tidskänslan i scenografi och kläder.
Filmen inleds med texten ”what follows is (mostly) fiction” så att som Bowie-fan påpeka diverse märkligheter vad gäller såväl detaljer som krononologi tjänar måhända mindre till.
Och det går möjligen att hävda att ”det är Bowie” att ta sig friheter med berättelsen och skapa sin egen version av verkligheten för att på så sätt komma åt något slags tydligare kärna.
Men trots att manuset är bättre än sitt rykte lyckas ”Stardust” aldrig skapa tillräckligt mycket engagemang för att riktigt gå i land med den förmodade ambitionen. Och när ganska komplexa skeenden baserade på känd historia av nödvändighet ska skildras via komprimerad dialog går diverse plattityder inte att undvika. Vilket i och för sig är ett problem för den här sortens ”biopics” överlag.
Framför allt: när den enda musik som hörs i en film om en av David Bowies allra mest kreativa perioder är några småvingliga covers på Yardbirds och Jacques Brel blir helhetskänslan ofrånkomligen lite torftig.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.