Guldbaggen – mördande tråkig gala för en bransch i kris
Det går dåligt för svensk film nu.
Först kom katastrofsiffrorna för det svenska bioåret 2019.
Sedan kom Guldbaggegalan 2020. En två timmar lång bombmatta av tråkighet.
Man kan förstå att det var ett slokörat gäng som hade samlats på årets Guldbaggegala. Alarmerande få går och ser svensk film på bio, och stämningen är uppenbarligen inte på topp inom skrået.
Herregud, inte ens Amanda Lind, som ska föreställa kulturminister, har sett EN ENDA av de nominerade filmerna.
Det är förstås helt magiskt bedrövligt med tanke på hennes position (så bedrövligt att man baxnar, vill jag verkligen poängtera), men också talande för tillståndet i allmänhet.
Desto olyckligare känns det just därför, att årets Guldbaggegala inte direkt var någon mördande reklam för svensk film.
Emma Molin, som var konferencier för andra året, kan vara jätterolig, men här var hennes manus så platt och hopplöst att man efter bara ett par minuter låg i soffan och yrade trånande om Ricky Gervais Golden Globe-öppning, eller åtminstone en Petra Mede-harang.
Den ängsliga skara skådespelare som sitter i publiken är ofta onödigt pretentiös och svårjobbad – men i år kunde man nästan relatera till de stela minerna. Det fanns faktiskt inte mycket att fnissa klädsamt åt.
Och så tacktalen...
Med något enstaka undantag var de idel receptfria, starka sömnpreparat, där namn rabblades i evigheter, som om fullständig redovisningsplikt råder vid en vinst.
Och mitt i allt dök Loreen upp, ur utklädningslådan, och körde sin åtta år gamla hit ”Euphoria”. Som tur var inte i upptempoversion, för då hade väl taket lyft med tanke på hur hög stämningen var i lokalen.
Tänkte ingen av oss som fortfarande var vakna.
Lasse Åberg stod för en genuint fin stund när han vann hederspriset, delade det med sina avlidna kollegor och konstaterade lite sorgset att manfallet har varit stort på sistone och att en epok är slut. Men i övrigt var det en själsdödande tråkig tillställning, om filmer som få har sett, och med många vinnare som gemene man (eller ens Sveriges kulturminister) förmodligen knappt känner igen.
Deppigt.
Följ TV-Koll på Facebook för full koll på allt inom tv