Zara Larsson är starkare än låtarna

Natasha Azarmi

KONSERT Zara Larsson är som vanligt ett proffs på scen.

Men artisten lyser väldigt mycket starkare än musiken.

Zara Larsson
Plats: Mainstage, Sensommar, Sundsvall. Publik: Ett par tusen kanske. Längd: 60 minuter. Bäst: ”Uncover”. Sämst: Var är ”Only you”? ”Rooftop”?

Att se Zara Larsson live är att golvas av hennes enorma röst.

Den är sårbar när känslorna ska fram, kraftfull när hon vill få publiken att dansa. Med min slitna kondition kan jag inte begripa hur hon får sången att sitta även när hon rör sig frenetiskt och slänger fram och tillbaka med håret under hitsingeln ”Lush life”.

21-åringens bästa låtar har flera lager. Ta bort poparrangemangen i ”Rooftop”, ”Symphony” och ”Never forget you” och hennes stora stämma får möta melankolisk synth och sårbara stråkar.

Men väldigt ofta är popstjärnan större än sin egen musik.

Det har blivit allt tydligare när hon nu har gått över till renodlad elektronisk pop. På samtliga singlar från i år har rösten drunknat i generiska produktioner.

I kväll vill sången inte komma till sin rätt under låtar som ”Ruin my life” och ”Don't worry bout me”. Den låter svajig när hon inte får dra ut på tonerna.

I ”All the time” försvinner hon i stället bland basen. Singeln låter för övrigt som vilken annan typisk Rix FM-hitvarning som helst.

Det här är inte heller rätt scen för en liveartist av Zara Larssons mått. Trots att hon gör den första av två inplanerade Sverigespelningar i sommar (den andra är på Way Out West i augusti) uteblir de storslagna stunderna.

Dessutom har hennes starkaste släpp försvunnit ur låtlistan. ”Only you” och ”Rooftop” lämnar enorma tomrum efter sig i kväll.

Innan hon börjar spela har Det Vet Du fått ungdomarna att vråla ”Nu höjer vi våra glas för vi ska fucka ur”. Publiken verkar hellre vilja delta i gruppens förskolehumor än att sjunga med i till exempel ”Carry you home”.

Men de skapar en vacker allsång under ”Uncover”.

Zara Larsson säger att hon älskar låten lika mycket som när hon släppte den för sex år sedan. Och hon verkar fylla den med mer sorg, styrka och sårbarhet för varje år som går.

Precis som i ”I can't fall in love without you”. Hon sätter sig på knä, wailar och låter känslorna välla fram.

Det är synd att hon inte hamnar där oftare.