Starkt om separation med Courtney Marie Andrews
Uppdaterad 2021-11-21 | Publicerad 2020-07-24
ALBUM Med det gripande separationsalbumet ”Old flowers” visar Courtney Marie Andrews tydligare än någonsin vilken exceptionell sångare och låtskrivare hon är.
Courtney Marie Andrews
Old flowers
Loose/Fat Possum/Border
COUNTRY/POP Musikhistorien är full av odödliga separations- och skilsmässoalbum. Alla som någon gång har lämnat eller blivit lämnade vet att musik som lyckas spegla och lindra smärtan i de stunderna kan vara guld värd. Ett ämne blir knappast mer laddat, eller för den delen mer allmängiltigt. Inte sällan är det de skivorna vi bär med oss och återvänder till genom livet.
”Old flowers” är Courtney Marie Andrews bidrag till den långa traditionen av uppbrottsskivor. Nashville-sångerskan skrev och spelade in de tio låtarna i askan efter ett nio år långt förhållande. Hon kunde omöjligen ägna sitt femte album åt något annat. Sångerna måste ut, och de blev hennes terapi.
Även om vi på Aftonbladets musikredaktion de senaste åren har tagit varje chans att berätta vilken förträfflig artist den här 29-åringen från Phoenix är har hon möjligen ännu inte riktigt lyckats ta sig utanför americana-kännarnas värld. Det kan mycket väl komma att ändras nu.
Den sortens styrka finns det i de här låtarna, en sällan hörd förmåga att med enkla melodier och vardagliga ord få fram exakt hur det känns när två personer som har levt med varandra länge tvingas inse att de vuxit åt varsitt håll och det enda möjliga är att ta konsekvenserna av det, trots att det sista någon vill är att göra den andra illa. Men, som Andrews formulerar det, ”you can’t water old flowers”.
”Will I ever let love in again?” frågar hon sig i den rent jobbigt drabbande ”Carnival dream”, en låt om hur känsloband på närmast mystiska vis kan fortsätta vibrera mellan människor långt efter att en relation tagit slut.
Låtar som ”Guilty”, ”Together or alone” och ”How you get hurt” handlar om precis det som titlarna antyder. Andrews sjunger dem med en sårbarhet som leder tankarna till några av genrens största: Maria McKee, Rosanne Cash, Emmylou Harris.
Musiken är passande nog lika intim som lyriken. I ”If I told” lyfter den försiktiga akustiska gitarren verkligen fram vemodet i minnena av ljusare tider. De ensamma orgeltonerna i det avslutande tack och farväl-vykortet ”Ships in the night” har precis samma effekt.
Courtney Marie Andrews väjde sällan för the blues tidigare heller, allra minst på utmärkta förra albumet ”May your kindness remain”.
Men det är först här, när hon vågar öppna dörrarna till sina allra innersta rum, som det blir riktigt tydligt vilken unik begåvning vi har att göra med.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik