En katedral till låt
NEW YORK. Den här spaltens särskilde favorit Luke Elliot har gjort det igen.
Nya singeln ”All on Board” är en bedårande katedral till låt.
Förr, i fjärran forntid, var det vanligt att de som skrev om musik i den här sortens forum förde regelrätta kampanjer för mindre kända band och artister de själva hittat och ville att också resten av världen skulle upptäcka.
Det var rolig propaganda att ta del av, för dels skrev de bästa alltid som mest dedicerat och kärleksfullt om de akterna, dels handlade det ofta om rena kulturgärningar. Jag menar, vad trist allt varit om inte Gossen Andersson frälst oss med The dB’s och Squeeze, Mats Olsson med Doug Sahm och The Blasters, Kristina Adolfsson med Public Enemy (och alla andra hip-hop- och r’n’b-akter hon var först om att nämna i svensk press) och Lars Nylin på gamla Schlager med Joy Division och Brända Barn.
I enlighet med den fina traditionen – till följd av ett helt fragmentiserat utbud och en marginaliserad musikjournalistik mer eller mindre utdöd idag – fortsätter jag tjata om Luke Elliot, New Jersey-skalden som blev ett fenomen i Norge tack vare de episka, dramatiska praktverken på debutalstret ”Dressed For The Occasion” för några år sedan.
Ett nytt album har varit inspelat ett tag men av olika skäl slutputsats för utgivning först nu nu och en sprillans, Abbey Road-mixad singel, ”All On Board”, har precis släppts. Och jo, den bekräftar att Luke förtjänar samma hype som Olivia Tremor Control förärades av lo fi-Håkan Steen och Grand Puba av Anna Björkman, för att nu påminna om ytterligare ett par skribenter som visste hur en kampanj förs.
Den börjar som en stilla ballad men utvidgas snabb till något mer majestätiskt och väldigt och tar till slut formen av en…ja, katedral. Den katedralen går jag ut och in i och förundras både av det sinnrika arrangemanget och av ljudet, varmt som skenet från kandelabrarna i St. Patrick’s på femte avenyn, och hur den bildskönaste croonern från The Garden State sedan Sinatra sjunger så de Dylan-kolorerade och lätt illavarslande bilderna i texten fattar eld.
Som vanligt är det lätt att peka på släktskap med storheter som Leonard Cohen, Nick Cave, Warren Zevon, Randy Newman och Tom Waits men svårt att bestämma sig för en, för den här gossen har byggt sig ett eget litet rum mitt i det sällskapet.
Det finns inget att tveka om.
Kampanjen fortsätter.
Luke Elliot är bäst.
ORSAKER TILL EXTAS
•Luke Elliot – All on Board (Singel)
– Årets låt.
•Margo Price – Stone Me (Singel)
– Hon är söderns ros.
•Marcus King – El Dorado (Album)
– Tack till läsaren Hans Törnquist för det här eminenta tipset. Vem anade att klassisk sydstatsrock kunde låta så här bra 2020?