En gedigen comeback från The Wallflowers
Publicerad 2021-07-09
ALBUM Jakob Dylan återvänder i mångt och mycket till originalvarianten av sin radiovänliga americanarock. Mest lyckat blir det i balladerna.
The Wallflowers
Exit wounds
New West/Border
ROCK Det går att förstå varför någon som är son till en rockikon vill gömma sig åtminstone lite grand bakom ett gruppnamn, men The Wallflowers har i princip ända sedan debutalbumet 1992 varit Jakob Dylan plus för tillfället lämpliga kompmusiker.
De enda gångerna han har släppt musik under eget namn var två avskalade akustiska album för dryga decenniet sedan där det helt enkelt inte fanns något band.
Nu är det även nästan ett decennium sedan senaste Wallflowers-albumet, ”Glad all over”, där Dylan på ett lite halvlyckat sätt försökte tänja på ramarna för sin rock och bland annat lekte The Clash ihop med barndomsidolen Mick Jones.
På skiva nummer sju letar han sig åter tillbaka till soundet på genombrottet ”Bringing down the horse”: gedigen amerikansk gitarrock med kanterna precis lagom sandpapprade för kalifornisk bilradio, där influenserna från pappa Bob tagit en rejäl men tämligen tydlig omväg via lärjungarna Tom Petty och Bruce Springsteen.
Att försöka tillföra något på så väl upptrampad mark var en utmaning redan då, och det är väl egentligen bara på den 25 år gamla plattan som Dylan verkligen hittat rätt i både låtskrivande och produktion.
Men på ”Exit wounds” kommer han ovanligt nära.
Titeln syftar på såren vi skaffar oss genom livet, när vi tvingas gå igenom saker, lämna liv och människor bakom oss och försöka hitta ut och vidare på andra sidan. Ett tema som ligger nära till hands för en 51-åring, särskilt i en tid som den här.
En låt som balladen ”Darlin’ hold on”, med Shelby Lynne som utsökt gäst vid mikrofonen, går onekligen att använda som ett soundtrack till den märkliga pandemiera vi förhoppningsvis snart kan lägga bakom oss. Likaså avslutande ”The daylight between us”, som har det evigt populära behovet av att ”get wasted” som genomgående tema.
”Exit wounds” är tio låtar melodiskt gedigen rock med ett uppenbart behov av att få något sagt. När Dylan döper titellåten till ”Maybe your heart’s not in it no more” sjunger han med andra ord varken till sig själv eller Lynne, som dyker upp även här.
Skivans stora behållning ligger just i de mer intima momenten. När Dylan och producenten Butch Walker vill bygga upp yvigare New Jersey-serenader ur bardiskperspektiv låter The Wallflowers åter lite för lätt som en snäppet mindre angelägen version av förebilderna.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik