Brister för sällan

Mattias Kling

Slipknot är breda men inte energiska

All hope is gone (metal)

Det låter som alltid bäst när fördämningarna brister. När 18 armar drar åt olika håll, när oljefaten far genom luften och en galen clown slår pannan blodig mot golvet.

Det är en sida av Slipknot. Denna dysfunktionella enhet som först träffar målet då oenigheten är som störst.

Men faktum är att Iowa-gruppen i dag till stora delar är en samling som funkar rätt bra ihop. Som mår rätt bra. Som inte jobbar lika mycket med att destillera ner slitningarna till hårdslående aggression som att visa upp en solid front.

Detta har förvisso också gett truppen en bredd i repertoaren som överträffar tidigare försök. ”All hope is gone” spänner mellan halvdöds i titelspåret, kalkylerad arenavältarmetal (”Psychosocial”), Tool-sneglande polyrytmik (”Butcher’s hook”) och en kännbart nervig ballad (”Snuff”) som hade passat lika bra hos sidobandet Stone Sour.

Men det gör också att de verkliga brisaderna bara löses ut här och där. Att energin och kaoset snarare lurar dolskt under ytan än sliter huvudet av lyssnaren.

Det brister helt enkelt aningen för sällan.

Bästa spår: ”All hope is gone”.