Utsökt – och omtumlande

Mattias Kling

Opeth är en uppenbarelse, trots låtvalen

Vissa grupper bygger sina ­konserter på sina bästa låtar.

Opeth kan lätt glida runt just dessa - och likväl framstå som en uppenbarelse.

Förra turnén, strax efter stilbrottet ”Heritage”, kallades för något av ett experiment. En uppgörelse med de skrovliga dödsmetallrötter som en gång födde bandet, en protest mot de som kräver mer svärta, tyngd och ondska i sin kvällsunderhållning i stället för jazzig progrock i jordnära folkton.

Experimentet må ha fallit väl ut för stunden, men på hemmaplansfinalen för kvintettens aktuella turné tycks det ha varit ett infall som gällde där och då. Och som har mindre relevans här och nu.

Spegling av karriären

Opeths novemberrepertoar är i stället något av en komplett spegling av en karriär vars ­enda konsekvens är att den just aldrig har varit konsekvent. Speciellt inte då den har black metal-riffat sig igenom exempelvis ”April ethereal”, exponerat ren slingdöds likt i 18 år gamla ”Advent” eller lutat sig vilsamt mot en trivsam ”Windowpane”.

Dramaturgiskt ger detta en omtumlande inramning åt en afton som bäddas in i ett tämligen avslappnat mellansnack från Mikael Åkerfeldt (”Vi ska underhålla er med musik, ljus och gamla gubbar. Och rock … Eller, metal, menar jag”). Sådant som slår in en naturlighet i skarven mellan det högtidliga och det koncentrerade. Några spridda andningspauser mitt i all beundran.

Lämnar mersmak

För nog att uppställningen är utsökt komponerad, den lämnar ändå mersmak. I stället för ”Folklore” - ”The devil’s orchard”. ”Bleak” där ”The drapery falls” hade skänkt perfekt ”Blackwater park”-svärta. ”The moor” framför ”Serenity painted death” som ”Still life”-­bidrag.

Ändå funkar presentationen alldeles fantastiskt. Utan att en egentlig ton av saknad slås an i bröstet är den så som den egentligen ska vara. Och det är ju en uppenbarelse i sig.