Kurt Vile: ”Musik är som religion”

Rebecka Ljung

Album- och Sverigeaktuell amerikan

20 år efter första banjon lever hyllade Kurt Vile på sin musik.

Förr kunde en rockklassiker på jobbradion vara dagens höjdpunkt.

– Då kunde jag inse att det var en riktigt grym låt, som tog mig genom dagen.

– När jag hade ett vanligt jobb och kände mig lite nere, så kunde en klassisk rockhit som jag hört en miljon gånger dra igång på radion. Och då insåg jag att det var en riktigt grym låt, som hjälpte mig att ta mig genom dagen. Musik är som en religion.

Truckförare med banjo

35-åriga Kurt Vile från Philadelphia lyssnar på musik jämt och ser sina verk som ”en förlängning” av andras.

Sedan han fick en banjo handen som 14-åring, har han spelat och drömt om artisteri.

Han har varit gaffeltruckförare och jobbat på bryggeri också, tills han grundade indierockarnas älsklingsband The War on Drugs för tio år sedan.

”Alla vill fota mig”

Målet har alltid varit att leva på musiken. Och nu gör han det. Nöjesbladet träffar musikern på PR-visit i Stockholm, samma dag som han gör ett hemligt gig på Riche.

– Jag har alltid haft inställningen att jag ska slå igenom. Sen ville ingen släppa min musik förrän jag var 28. Jag känner mig som en rockstjärna när alla vill fota mig, ta sig in på mitt gig och spela in mig på diktafoner, säger Vile och brister ut i skratt.

– Fast när jag är hemma, kanske har håret i en trasslig knut, är stressad… då känner jag mig väldigt vanlig.

”Kan vara blyg”

Kurt Vile håller ett litet svenskt tuggummipaket mellan fingrarna. Han viker ihop pappret, öppnar, tar ett till tuggummi, stänger fliken igen…

Varken under intervjun eller på scen framstår han som som den stereotypa självgoda rockstjärnan. Han känns snarare blyg.

– Jag kan vara blyg först, men när jag lär känna nån… Det beror på. På den här promotion-resan måste jag träffa mycket folk, men jag är liksom i mitt element, så det går bra, säger Vile.

Sen skrattar han till lite nervöst och tappar tuggumipaketet på golvet under bordet, så han måste böja sig ner och plocka upp de små vita rektanglarna.

”Om att leva livet”

Nysläppta ”B'lieve I'm goin down” beskriver Vile som en ”urspejsad bluesskiva blandad med pop-jam”. Temamässigt känner lyssnaren igen sig.

– Min favorit på skivan, ”Wheelhouse”‚ handlar om att leva livet, bara. Som alla mina låtar. Om all skönhet och kärlek och det sorgliga som finns.

Vad är det viktigaste i livet, då?

– Relationer med andra människor. Att känna kärlek. Det är förmodligen det viktigaste.

Frun och de två små döttrarna stannar hemma i Philadelphia när Kurt Vile reser runt med gitarrerna. Det är ändå inte kul för barn på turné, säger artisten.

Pappa på distans

Han tycker att livsstilen funkar bra och skulle inte hindra barnen om de vill gå i hans fotspår.

– De verkar musikaliska redan. Om de skulle vilja bli artister nu skulle jag såklart säga: ”Nej, du är fem! Du kan inte åka på turné!” Men när de är vuxna är det upp till dem.

Redo för Sverige

Nyss inledde Kurt Vile turnén med nya albumet. Sverige får besök i november.

– Jag hoppas att folk kommer. Det går ofta att se om de gillar vad de hör eller inte. Och om de inte gör det, är det förmodligen mitt fel. Jag kanske har en dålig dag eller en ostämd gitarr. Men när vi kommer fram till Sverige ska vi vara redo!

Kurt Vile om…

… vad han vill ge publiken:

”Jag vill bara att de ska ta vad de än känner och relatera eller försvinna in i en trans … Jag vill förstärka det de känner i livet, helt enkelt.”

… musikstil:

”Jag gillar all sorts musik. Jag gillar analoga synthar, vintageorglar, keyboards… Jag tror att jag alltid har inkorporerat det i min musik, men fokuserat på nåt mer drömpoppigt. Jag kommer aldrig börja med techno eller nåt sånt.”

… gitarrerna:

”Jag är väldigt fäst vid dem. Jag ger dem inga namn, men… Om nåt hade hänt dem för några år sen hade jag blivit väldigt upprörd, men nu har bagage försvunnit och saker gått sönder så många gånger, att jag inte bryr mig så mycket. Det är bara en bit trä.”