Katy Perrys nya album är faktiskt ingen katastrof
Uppdaterad 16.14 | Publicerad 15.03
ALBUM Det fanns farhågor om att Katy Perrys nya album skulle kunna bli en liten katastrof. Riktigt så illa är det inte.
Men popstjärnan har gjort nästan allt på ”143” bättre förut.
Katy Perry
143
Capitol/Universal
POP I kölvattnet av albumet ”Prism” blev jag skickad att recensera Katy Perrys Europapremiär i Barcelona – ty detta var på den tiden motsvarigheten till de olympiska spelen i pop, på samma sätt som Taylor Swift är det i dag. En katalansk afton fann jag den dåvarande popregenten bland uppblåsbara emojis, världens dyraste leksakshäst och acid house-bh:s i regnbågens alla färger.
Tio år senare ser popfloran fundamentalt annorlunda ut. Swift har sedan länge cementerat sitt världsherravälde, Olivia Rodrigo har gjort listpopen dagbokspersonlig och Sabrina Carpenter har kidnappat Perrys pastellfärgade glasstrutsimage i videon till sommarens hit ”Espresso”.
Uppvärmningen – eller ska vi säga nedkylningen? – inför Katy Perrys sjunde fullängdaren har mest handlat om att den förvirrat feministiska singeln ”Woman’s world” var ett samarbete med den tidigare våldtäktsanklagade Dr Luke (producenten och artisten Kesha nådde till slut förlikning utanför rättssalen).
Mindre svettigt blev det inte för popstjärnan och hennes team när videon till andrasingeln ”Lifetimes” anklagades av regeringen på Balearerna i Spanien(!) för att inkräkta på skyddade sanddyner. En mollstämd upptakt som gick stick i stäv med popstjärnans ambition att ”kanalisera glädje” genom ”ett sprudlande party-album”.
Det är egentligen inget större fel på den bpm-hurtiga ”143” – förutom att den känns smått daterad och pliktskyldig. Katy Perry har gjort nästan samtliga av dessa elva spår bättre förut. En låt som ”Artificial” med rapparen JID följer till exempel nästan till punkt och pricka mallen från den otippade jättehiten ”Dark horse” med Juicy J.
Att den forna gospelsångerskan från Santa Barbara lånar en titel från Taylor Swift i den Max Martin-skrivna ”Gorgeous” är ett desto djärvare drag. Den svenska demonproducenten lyser annars med sin frånvaro på albumet.
Med det sagt saknar inte ”143” försiktiga popkarameller. Den sanddyne-trotsande singeln ”Lifetimes” flörtar, åtminstone sett genom vänliga glasögon, med Italo house. ”All the love” är en tårdrypande banger som Katy Perry är som gjord för.
Finalen ”Wonder” är grandios popmusik i de konfettikantade fotspåren på ”Firework”. Innan producenterna Cirkut och Stargate klampar in framförs den i några sekunder av ett barn. Jag skulle vilja höra hela låten lika skör – en snygg kontrast till dess amerikanskt fläskiga refräng. När Katy sedan riktar en rad direkt till fyraåriga dottern Daisy Dove – ”Stay free, little Daisy” – blir det till en perfekt cheesy hommage.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik