Stabil folkfest med Volbeat

Sofia Bergström

helskärm

KONSERT Mixen av medryckande melodier och en ovanligt fräsch frontman bäddar för en folkfest.

En sak är säker – Volbeat ska upplevas live.

Volbeat
Plats: Tele2 Arena, Stockholm. Publik: 33 000 i runda slängar. Längd: Cirka två timmar. Bäst: ”Sorry sack of bones”, ”Lonesome rider” och ”Still counting” är lika spännande som störtsköna i kväll. Sämst: ”Leviathan” är en megamesig öppningslåt. Bakläxa på den, Volbeat.

För snart 15 år sedan svepte Volbeat in som en frisk fläkt över hårdrockscenen.

Danskarnas udda kombo av lättuggad Metallica-thrash och rockabilly på debutalbumet "The Strength/The Sound/The Songs" tog mig och många andra med storm.

Men sedan decennieskiftet 2010 har gruppens stjärna sakteligen svalnat.

På de två–tre senaste albumen har bandet mest upprepat sig själva.

Inte minst på ”Rewind, replay, rebound”, som i stor utsträckning består av tråkiga tappningar av tidigare material.

Nuförtiden är Volbeat ett band att uppleva live, snarare än i hörlurarna.

På scen ryms både gnista och glöd.

Under en sval och svag start med bleka ”Leviathan” och ”Lola Montez” sås de första fröna till en partystämning, för att sedan brisera till tonerna av taktfasta ”Pelvis on fire”.

När en bredbent Michael Poulsen släpper fram sitt Elvis-alter ego i och tar i från tårna sätts tusentals skandinaviska bäckenben i brand.

Likaså framkallar livefavoriterna ”The garden’s tale” och ”Sad man’s tongue” tusen och åter tusen händer i luften tillsammans med dånande allsång.

Publiken blir dessutom påhejade av en ovanligt fräsch och fryntlig Poulsen.

Förutom åtskilliga ansträngningar för att få igång publiken bjuder sångaren på ett muntert mellansnack om allt från ”Baby shark” och livet som småbarnsförälder till husguden Johnny Cash.

Förmodligen gjorde den extra vilodagen tidigare i veckan, till följd av en inställd spelning i Helsingfors, susen.

Men den kollektiva energin dippar på sina håll och kanter.

Låtskörden från ”Rewind, replay, rebound” når inte alltid fram i bruset. 

Den skruvade skräckrock-rökaren ”Sorry sack of bones” möts mest av tystnad och nollställda ansikten i publikhavet. Liksom ”When we were kids” och ”Rewind the exit”.

Men under ”Die to live”, som gästas av en pianist och saxofonist som lever rövare längst ute på podiet, skakar höfterna så det står härliga till. Suget efter att dansa lindy hop eller bugg på närmaste folkpark har nog aldrig varit större.

Fler adrenalininjektioner följer.

Bland annat i form av ”Slaytan”, ”Seal the deal” och ”For evigt”, vars refränger är lika smittsamma som hepatit på chartersemester.

Första extranumret ”The devil’s bleeding crown” får dessutom läktarna att skaka.

Därmed inte sagt att Volbeat tillhör gräddhyllan av arenaband.

En explosiv show som får taket att lyfta uteblir. Ett podium, lite konfettiregn, extra storbildsskärmar och svarta ballonger à la Metallica räcker inte riktigt hela vägen.

Rob Caggiano och Kaspar Boye Larsen, som sedvanligt håller låg profil och för det mesta lunkar runt på vardera scenkant, lägger knappast manken till för att bjuda på det lilla extra.

Det ska krävas aningen mer för att nå samma svindlande höjder som, säg, Rammstein, som fortfarande står för årets bästa arenaspelning.