Drömmar och ångest med Thom Yorke
Publicerad 2019-07-04
ALBUM Radiohead-sångaren dansar med en klump samtidsoro i magen på sitt tredje soloalbum.
Thom Yorke
Anima
XL/Playground
ROCK Thom Yorkes tredje soloalbum (fjolårets filmsoundtrack ”Suspiria” oräknat) handlar om, och är ett resultat av, drömmar, ångest och reflektioner om den moderna människans allt mer intensiva relation till digital teknik.
Samtidigt är det rent musikaliskt ett verk byggt av högst nutida elektronik, och på sina ställen Yorkes mest lyckade försök att göra något för en dansande klubbpublik. Hör till exempel de avklädda beatsen i ”Twist”.
Den sortens kontraster må verka motsägelsefulla men alla som har följt Radiohead-sångaren genom åren vet att det inte minst är där som han hittar spänningen i sin musik.
Den slarvige lyssnaren kan till exempel lätt bara höra jämmer och uppblåsta pretentioner hos Yorke och helt missa lekfullheten och humorn som alltid har funnits där också.
Härom året släppte han den ”Hulken”-refererande singeln ”Youwouldn’tlikemewhenI’mangry”. På ”Anima” finns en låt som heter ”I am a very rude person”, som givetvis inte låter rude alls utan mest coolt jazzig.
Och även om mycket av albumet enligt honom själv har fötts ur ångest och samtidsoro låter musiken som han och mångårige producentpartnern Nigel Godrich skruvar fram mest nyfiken och experimentlysten.
Albumiteln kommer från en teori av den inflytelserike psykoanalytikern Carl Jung. ”Anima” beskrivs där som den undermedvetna kvinnliga sidan hos en man, och det rimmar någonstans med hur musiken låter. Yorke – under hela sin karriär ungefär så långt bort från machorock som det går att komma – pitchar sin röst, blottar svagheter och rädslor och uttrycker något slags allmän existentiell förvirring.
Möjligen är det ett lite lättare, mer minimalistiskt anslag som skiljer Yorke solo från det han gör med Radiohead, vilket arbetade till Oxford-sonens fördel på 13 år gamla solodebuten ”The eraser” men kanske kändes något begränsande på förra albumet ”Tomorrow’s modern boxes”.
På ”Anima” varierar engagemanget inledningsvis men växer sig efter hand allt starkare.
Finalen, från den drömfuturistiska ”Not the news” och det rakt igenom nerviga sjuminuterstillståndet ”The axe” fram till sista tonerna i twistat grooviga i ”Runwayaway”, är en av de starkaste låtsviter som Yorke har producerat på senare år.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik