Mossig – men mysigt ödmjuk

Per Magnusson

Det känns som att Passenger menar varje ord

Det är egentligen inte mycket som skiljer Passenger från din lokala tunnelbanetrubadur.

Med det sagt – han är en vansinnigt trevlig prick.

Den Brighton-födde Mike Rosenberg har gått från gatumusikant till världsartist på blott två år. De huttriga åren i halsduk har lärt honom ett och annat om showmanship.

Han kan spela trombon med munnen, bastrumma med foten och sticka in en Haddaway-hit när du minst anar.

När han tar på sig sin spexigaste skald-keps reducerar han sig själv till trubadix på en student­nation.

Antik – och modern

Men när ”Riding to New York” och ”Whispers” blir till söta viskningar undrar jag förbryllat vad allt ståhej ska vara bra för.

Passenger verkar i en smått antik tradition – jag tänker på Cat Stevens, Don McLean och Donovan – men sjunger om Facebook, X Factor, Justin Bieber, hashtags, Twitter och ”Gangnam Style”.

Höll på i 31 sekunder

Han hatar allt ovanstående. Trots denna lite mossiga inställning har 30-åringen en ödmjukhet som är svår att inte tycka om. Den kommer helt säkert med hans bakgrund.

Första gången britten var i Stockholm bodde han på ett båt-hostel och fick sin gatukonsert stoppad av polisen efter 31 sekunder.

När han spelar ”Let her go” – sången som tog honom från billiga båt-hostels till världsturnéer, list­ettor i 20 länder och den nionde mest Shazamade låten i världen känns det faktiskt som han fortfarande menar varje ord.