Allt han rör vid blir pop

Per Magnusson

Peter Morén – I spåren av tåren

POP Sedan Peter Bjorn and John visslade sig till världsherravälde har trions sångare gjort musik i ett maniskt tempo. Som vore han livrädd för att falla i evig glömska som ensångsunder.

Peter Morén har ingenting att oroa sig för.

Av alla projekt han varit inblandad i sedan ”Young folks” är jag särskilt förtjust i den instrumentala uppföljaren ”Seaside rock” och lennonska solodebuten ”The last tycoon”.

Här är ännu ett bevis på att den djärvt oförutsägbara färd i hundraåttio som är Peters popkarriär inte har en tanke på att sakta ner. I stället rusar den vidare i alla riktningar – samtidigt.

Mot Anna Järvinens kärva svenska vemod och Håkan Hellströms ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger”. Mot The Beatles ”Revolver” och gammal dammig arkivsoul. Mot bossa nova och den alltid lika underskattade Orup. Och det fungerar alldeles utmärkt av den enkla anledningen att allt som Peter Morén rör vid blir till pop.

På svenska blir den personlig, naken och välbekant utan att bli pinsam, mycket tack vare att Morén bär humorn som ett trumfkort i den välskurna soulpopkavajens innerficka. ”I spåren av tåren” är en skiva för alla som växt upp med inlagd sill och öl, juldagsåterträff på stadshotellet och Alf Robertsons ”Hundar, ungar och äppelvin”. Peter Morén älskar motvilligt allt det där, sin historia, sitt Sverige. Jag hoppas innerligt att Sverige älskar honom tillbaka.

BÄSTA SPÅR: ”Ett land som inte är” .