Vanlig rock för vanliga människor
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-02-01
David Gray blixtrar till mot slutet
Bitvis är han ungefär lika färgstark som sitt efternamn. Men ibland sprakar David Gray och hans ljusshow till.
Det är inte ofta Sverige får besök av två artister från brittiska orten Altrincham samma vecka. Både Ian Brown, som spelade i Stockholm i torsdags, och David Gray har bott i samhället utanför Manchester. Men utöver hemstad, yrke och färgefternamn har Gray inte mycket gemensamt med Stone Roses frontman.
Trägen vinner
Den 41-årige singer-songwritern har haft en långsam karriär som tog fart först med fjärde albumet ”White ladder” 1999. Plattan klättrade sakta men säkert på försäljningslistan tills den nådde Englandslistans förstaplats två år senare.
Trägen vinner. Men inte med typiskt madchester-sound, utan med jättevanlig lugn rock för jättevanliga lugna rockmänniskor som har Dylan, Van Morrison och Ryan Adams hemma i cd-hyllan. Och för dem som kan stå ut med Grays provocerande bräkiga Eddie Vedder-stämma.
Springsteen-inspirerat
Karln är ett sömnpiller ibland men då och då väcks man ur slummern, oftast när Gray byter gitarren mot piano. Springsteen-inspirerade ”The one I love” är fin och de lugna favoriterna från ”White ladder”, spåren ”This year’s love” och ”Babylon”, funkar bra på fullsatta Cirkus. Men först på kvällens allra sista låt, driviga ”Please forgive me” från samma platta, är jag klarvaken.