Överraskande och storslaget oväsen

Markus Larsson

Det är ett jävla dån.

Arcade Fire består av tio personer som brassar på med dragspel och gitarrer och blås och fioler och trummor och megafoner och slagverk och kyrk-orglar.

Musiken är så storslagen att katedraler skulle få plats mellan låtarnas melodier.

Jag kan verkligen se vissa poänger i kanadensarnas sakrala ljudväggar. Särskilt med tanke på att byggstenarna är hämtade från Springsteens storstadsserenader, Bowies ”Five Years” och U2:s episka widescreen-rock.

Finalnumret ”Wake up” är till exempel en helt magnifik emogospel.

Tröttnar aldrig

Jag tröttnar aldrig på när låten byter karaktär och plötsligt börjar rusa fram som Supremes ”You can’t hurry love”. Men när crescendo efter crescendo staplas på varann blir helheten till slut lite jämntjock, odynamisk och, ja, ansträngd.

Arcade Fire kämpar också mot ett brötigt och dåligt ljud. Och det är verkligen inte första gången som Annexet förvandlar alla nyanser och klanger till en monoton gröt.

Det är en riktig skitlokal.