Bländande proffsig show med John Legend
Publicerad 2022-07-13
KONSERT John Legend lyckas med konststycket att göra fullt fungerande tivoliunderhållning av sin välstrukna nattklubbssoul.
Det är bländande proffsigt, på gott och lite på ont.
John Legend
Plats: Gröna Lund, Stockholm. Publik: 10 000. Längd: 90 minuter. Bäst: ”All of me” går inte att komma runt. Gillar även den ännu osläppta, sympatiskt Philly-discosvängiga ”All she wanna do”. Sämst: Märkligt kort version av ”Glory”.
Ingen behöver ifrågasätta John Legends talang. Mängden hits, sålda skivor, streams och kredibla samarbetspartners talar för sig själv. Han hör dessutom till den exklusiva skaran av så kallade EGOT-artister, de som har vunnit alla de viktigaste priserna: Emmy, Grammy, Oscar och Tony.
Det går att förstå varför. 43-åringen från Springfield, Ohio tar nämligen inga som helst genvägar.
Jag har sett mätta stjärnor stå på Gröna Lunds scen och betrakta en konsert på ett stimmigt nöjesfält in Sweden som ännu en dag på jobbet.
John Legend kommer ur en annan tradition, där hårt jobb och ödmjukhet inför den egna framgången sitter i ryggraden. Han förstår att en publik som Grönans, där långt ifrån alla är inbitna fans, måste erövras.
Så till skillnad från många som inte tar med sig mer show än nödvändigt när de åker till Europa för sommarspelningar har Legend nio personer i bandet, musikerna i skarpa ljusa kostymer och de två körtjejerna i eleganta festblåsor.
Senast jag såg en artist ta över den här scenen med samma ledighet var Lionel Richie för sex år sedan, och Legend kommer i mångt och mycket ur samma skola.
Han gör den sortens soul som trots att den har utvecklats i nära symbios med hiphop och modern r’n’b håller sig nära rötterna, och gärna putsar till sina produktioner arrangemang så att de hittar ända in till medelklassens middagsbjudningar och sängkammare.
Det är inte självklart att något så nattklubbigt ska nå ut till tusentals semestersvenskar men Legend är en showman. Han behöver inte göra mycket mer än att ta några gungande danssteg eller veva lite med ena armen för att få publiken med sig.
Redan i sjätte numret, relativt färska singeln ”Dope”, har han ändå svettat sig igenom både skjorta och kavaj.
Vi får ett välljudande och tajt set. Lite från senaste albumet ”Bigger love”, alla de stora hitsen, ”Like I’m gonna lose you” som han och Meghan Trainor fick en hit med, Nina Simone-bekanta ”Feeling good” som han sjöng när Joe Biden valdes till amerikansk president och Simon & Garfunkels ”Bridge over troubled water”, för att få med något från ”The voice” där Legend har agerat domare.
Han är generös med mellansnacket, berättar om hur tämligen slumpmässiga möten med Lauryn Hill och Kanye West satte igång drömmen han nu lever och varje dag är tacksam för.
I en tidig stillsamhet som ”Ordinary people” tar publiken villigt hand om körsången men det är faktiskt i mjukfunkig förförarsoul som ”Tonight (best you ever had)” eller ”P D A (We just don’t care)” som Legend verkligen lyfter.
Samt givetvis i signaturmelodin ”All of me”. Hur gränslöst sirapsromantisk pianoballaden än är går det inte att blunda för evergreen-kvaliteterna. Jag har nog heller aldrig upplevt ett mer filmat ögonblick. Det är som att minst 80 procent av samtliga mobiler far i luften i samma sekund som Legend slår an första tonerna på flygeln. Vilket förmodligen säger någonting om någonting, oklart vad och om det är bra.
Det finns mycket att tycka om med John Legend. Kanske inte fullt lika mycket att älska. Proffsigheten bländar men rösten hör knappast till den moderna soulens mest personliga. Och även om vi får mycket är överraskningarna lite för få för att det verkligen ska bränna till.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik