Blek Brett ignorerar sin låtskatt
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-29
Jag såg Suedes första Stockholmsgig på Melody en kväll 1993. Den våren var de världens bästa band och just där och då kändes det som att smolkglammiga anthems som ”Metal Mickey” och ”Animal nitrate” dirigerade hela popkulturen.
Sedan utvecklades Suede till ett arenaband, om än ett arenaband som fortfarande kunde skriva en grandios popsång.
Ignorerar låtskatten
Vintern 2010 på Nalen har Brett Anderson tre soloskivor i ryggen och ett nytt turnéband och ägnar nästan 90 minuter åt att helt ignorera den låtskatt som de flesta av de 400 i publiken nog hoppats få åtminstone en glimt av.
Han är lika smal som någonsin och har rösten i behåll men skriver inte längre alls lika skarpa sånger.
De många låtarna från fjolårsplattan ”Slow attack” låter väldigt mycket som Brett, ett slags avskalad, nedsaktad variant av den där storslaget skramlande romantiken.
Men musiken känns genomgående blekare och vagare.
Bara i ett soloparti på akustisk gitarr lyckas Anderson verkligen samla sin publik.
Gamla stoltheter
En ”Pantomime horse” eller en ”The 2 of us” hade behövts i kväll.
Så sent som för två år sedan på Chinateatern visade han att han fortfarande kan göra dem med värdighet.
Det är fortfarande glimrande popmusik, som han borde vara stolt över.