Dylan fortsätter öppna nya dörrar

Håkan Steen

Så många får Bob Dylans ”Tempest ”

helskärm

ROCK ”It’s not dark yet, but it’s getting there” sjöng Bob Dylan på sin 90-talsklassiker ”Time out of mind”.

Femton år senare faller skuggorna ännu längre och mer olycksbådande över Dylans nya album.

Det är kanske inte alldeles överraskande.

Mannen fyllde 70 i fjol och man kan väl ana att en sådan födelsedag sätter sina spår i tankarna hos en man som har spelat in skivor i 50 år, levt med legendarstatus nästan lika länge och nu tvingas inse att det finns ett slut på den där ändlösa turnén, trots allt.

Dylanologerna har redan analyserat sönder album­titeln, ”The tempest” var ju namnet på Shakespeares sista verk, men Rob-Z själv säger att det är två olika titlar, med ”the” och utan.”Tempest” låter heller inte på något sätt som en medveten sorti. Snarare som en ganska spontan blandning av olika sorters Bob Dylan-musik. Traditionell folk (”Tempest”), 80-tals­rock (”Pay in blood”), bastant Muddy Waters-blues (”Early Roman kings”), farbroderlig jazz (”Duquesne whistle”)och episka ballader (”Tin angel”; ”Roll on John”).

Dylan hade egentligen tänkt spela in en religiöst färgad skiva men låtskrivandet drog åt ett annat håll. Så i stället blev det ett noir-album, som växlar mellan fullvuxna relationsdramer och hårdkokta thrillers där blodet flyter.

Framför allt är det här ännu en strålande Bob Dylan-platta. ”Tempest” känns minst lika betagande som föregångarna ”Modern times” och ”Together through­ life”, producerad med massor av rymd och återhållen laddning och med ett låtskrivande som fortsätter att blända. Lyssna på Dylans sofisti­kerade skiften av ton och frasering i den närmast souliga ”Soon after midnight”, eller ännu hellre på ”Roll on John”, den sju minuter långa finalen skriven till vännen John Lennon där Dylan

tillåter sig att bli sårbart mjuk, nästan sentimental.

Det ännu längre titelspåret – nästan 14 minuter och 45 verser – har redan hunnit hyllas som en ny Dylan-klassiker. Och visst finns det mycket att hämta i den här berättelsen om ”Titanic” – lika inspirerad av Carter Family som av James Camerons film – där det sjunkande skeppet och dess passagerare som kämpar för livet skulle kunna tolkas som en större berättelse om tillvarons villkor. Men trots att David Hidalgo från Los Lobos garnerar med smäktande dragspel rakt igenom blir den, när storyn snurrat några gånger, en låt man tenderar att hoppa över.

Resten av skivan kommer troligen att fortsätta öppna nya dörrar länge till.