Totalt meningslös liveskiva med Coldplay
Dokumentären är behållningen med nya albumet
Publicerad 2018-12-07
ALBUM Coldplay är dubbelt aktuella.
Dokumentären ”A head full of dreams” är en bra axelryckning.
Skivan ”Live in Buenos Aires” behöver ingen lyssna på.
Coldplay
A head full of dreams (dvd)
Parolophone/Warner
Coldplay
Live in Buenos Aires
Parlophone/Warner
ROCK Regissören bakom dokumentären ”A head full of dreams”, Mat Whitecross, gjorde även filmen ”Supersonic” om Oasis.
Filmerna är, precis som de två brittiska banden, varandras motsatser.
Där ”Supersonic”, tack vare Noel och Liam Gallagher, är en våldsamt underhållande studie i nihilistisk klasskamp är ”A head full of dreams”, tja, Coldplay.
Fans som redan gillar gruppen kommer att tycka om dem ännu mer. Och de som är skeptiska blir antagligen ännu mer övertygade om att Coldplay är världens tråkigaste band.
Mat Whitecross har följt och filmat gruppen i över 20 år. Ändå blir resultatet förvånansvärt tunt, opersonligt och lättviktigt.
Det saknas inte tunga ämnen i form av mentala sammanbrott, skilsmässor, interna konflikter och depressioner. Dessutom verkar sångaren Chris Martin vara en jobbig jävel, framför allt i den kreativa processen.
Men Whitecross undersöker inte sårskorporna närmare. Han nuddar lite lätt vid dem och skyndar sedan vidare.
Misstanken om att bandmedlemmarna haft för mycket att säga till om går inte att skaka av sig. Whitecross är mer en vän än en regissör. Det blir ett porträtt av fyra personer vars främsta drivkraft verkar ha varit att bli så stora och populära som möjligt utan att veta riktigt varför.
Precis som i ”Rattle and hum”, den flummiga konsertfilmen med U2 från 1988, är livebilderna det mest imponerande i ”A head full of dreams”. Chris Martin har en kuslig känsla för att skriva melodier och texter som kan fånga alla.
Det är först när ett enormt publikhav deltar i en ”Fix you”, en ”The scientist” eller en ”Viva la vida” som poängen med Coldplay blir tydlig. När det gäller arenarock är det få som slår dem i dag.
Men ett livealbum?
Låtarna krymper utan det visuella spektaklet på scenen och i publiken. Ljudet på ”Live in Buenos Aires” är dessutom skräp.
Man är inte där när man lyssnar på konserten.
Det känns snarare som att man står på parkeringen utanför arenan.
BÄSTA SPÅR: ”Viva la vida”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik