Atomic Swing är tillbaka med mild riffglädje
Publicerad 2021-08-06
ALBUM Atomic Swing känns, med sin milda riffglädje och sina 1700-talshattar, igen på första skapelsen på femton år.
Få band har ett tydligare sound.
Atomic Swing
Sing back the light
Black Ananas Records
ROCK Med hurtfriska melodier och 70-talets riffglädje lyckades Atomic Swing bli nästan orimligt stora på en snäv, svensk 90-talsscen. Seglivade hits som ”Stone me into the groove” och ”Smile”. Posters i tidningen Okej. 90 000 sålda exemplar av debuten ”A car crash in the blue”. Atomic Swing fick även framgångar i Japan och Australien där det turnerades flitigt.
Bandet splittrades 1997 efter ytterligare två album (ett av dem innehöll en New Orleans-inspelad duett med Ronnie Spector).
Bortsett från albumet ”The broken habanas” från 2006 och ett par återföreningar på scen har det varit tyst sedan dess. Under tiden har bandets frontman Niclas Frisk bland annat skrivit och producerat musik åt A Camp, Titiyo och Peter Jöback.
Ep:n ”Sing back the light” är Atomic Swings första skapelse på femton år. Trots tidsgapet känns de igen. Få band i den svenska rockhistorien har haft ett tydligare sound. Frisk ville hitta tillbaka till gruppens kärna: känslan av att som vuxen återbesöka pojkrummet någonstans kring 1984, då hårdrocken fortfarande inte upptäckt frisyrgelén.
Det psykedeliska introt ”1792” och titelspåret för emellertid tankarna till The Zombies psykedeliska 60-talsodysséer. ”I want my own cross” andas svensk kvalitetsrock, som ett eko från The Soundtrack Of Our Lives fast i nitbälte och stretchjeans. Riffglädjen i ”Can you deliver” kan däremot bäst beskrivas som mild och pappamässig.
Den akustiska versionen av ”Stone me into the groove” känns mest som en ursäkt för att få ge sig ut på stundande slottsturné och jamma i 1700-talshattar. En ursäkt så god som någon i en försiktigt utplanande pandemi.
BÄSTA SPÅR: ”1792”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik