Slayer regerar - än en gång

HULTSFRED

Tyvärr, det blir ingen riktigt klassisk Slayer-spelning.

Tom Araya har stora problem med rösten och klarar inte av att ge - speciellt de nyare - låtarna riktig rättvisa.

Men det finns få band som har en så hög lägstanivå som dessa thrash-kungar.

Det smärtar mig att säga, men det här var nog den sämsta Slayer-konsert jag har bevittnat. Om man jämför med förra Sverige-besöket hösten 2001 är spelningen ingen riktig höjdare.

I alla fall i början.

Liksom senast öppnar de fyra Los Angeles-sönerna med "Disciple" från "God hates us all" och det står snabbt klart var problemet ligger.

Sångaren och basisten Tom Araya har problem med rösten och de insatser som på skiva är så kraftfulla låter riktigt ansträngda. Och så fortsätter det i "War ensemble" och "Postmortem".

Trots att Kerry King, Jeff Hanneman och Dave Lombardo levererar å det grövsta står jag helt plötsligt och har lite trist på ett Slayer-gig.

Största kickarna på slutet

Det är först när "Raining blood" sakta tonar över i klassikern "Hell awaits" som det tänder till för första gången.

De lite äldre styckena bygger mer på vitglödgad aggression än gruppens nyare material, och fungerar därmed bättre även med något haltande sång.

Men de största kickarna infinner sig mot slutet.

När combon kaxigt radar upp "Dead skin mask", "Seasons in the abyss", "Chemical warfare", "South of heaven" och en makalöst hård "Angel of death" som avrundning och extranummer råder det inte längre någon tvekan.

Slayer regerar. Igen.

Slayer

Mattias Kling