Drama och vardag med darr på rösten

Håkan Steen

Tomas Andersson Wij

Mörkrets hastighet

Razzia/Sony

POP Näst sista låten på ett album brukar sällan vara den bästa eller viktigaste. Ofta ligger där något som mest ska bädda inför den stora ­finalen.

Men på Tomas Andersson Wijs nionde album har han placerat ”Orden i vinden” just där. Låten hör till det allra starkaste som denne sångare någonsin spelat in. I en intervju berättade han att de första gångerna han försökte sjunga den i studion kom gråten. Även i versionen på skivan darrar rösten emellanåt.

”Mörkrets hastighet” är ett separationsalbum, ­ljudet av ett ”skitår”. Andersson Wij skriver om att bryta upp ur ett förhållande som ­småbarnsförälder, om en ny vilsen tillvaro som ensamstående pappa och att treva sig fram efter nytt liv och ljus.

Om förra albumet ”­Romantiken” sa han, lite på skämt, något i stil med att man borde ha fyllt minst 37 för att ens få lyssna på ­skivan. Det här är ett ännu vuxnare album.

”Orden i vinden” handlar om två föräldrar som för­klarar för sin son att de inte längre ska leva tillsammans.

”Långsamma dagar i Stockholm” handlar om att vara varannanveckasförälder.

Det är svårt att skapa dramatik i en låt om att gå på stan med sin son och somna framför en ”Peter Pan”-dvd.

”Mörkrets hastighet” är heller inte en lika direkt ­skiva som ”Romantiken”, även om den på ett annat sätt känns som en fortsättning. Men texterna slår ­inte lika omedelbart i magen den här gången.

Tomas Andersson Wij ­inser det, förstår att ­albumet måste upplevas annorlunda för någon som inte har varit i den situation som han ­beskriver.

Samtidigt är han som vanligt väldigt bra på att sätta ord på känslor, göra dem tydliga och allmängiltiga genom bilder. Så efter ­några lyssningar öppnar även den här skivan upp sig och når fram.

Att den kan vara Tomas Andersson Wijs allra bäst producerade hjälper förmodligen till. Ihop med ­producenter som Tobias Fröberg, Johan Berthling och Emil Svanängen (­Loney, Dear) skulpterar han fram sina sånger med de finaste verktygen.

Stråkarna i ”Santa Monica” slår an precis den bitterljuva kaliforniska atmosfär han är ute efter. ”Gå rakt fram över husen” böljar vackert mellan det intima och storslagna.

Tonträffen är klockren, och även stilla vardags­betraktelser växer till smått omtumlande dramatik.