Hyllningsskiva som når hela vägen fram
Uppdaterad 2013-02-25 | Publicerad 2013-02-21
Diverse artister
Kom ut i kväll! Mauro Scocco 50 (en hyllning)
EMI
POP Mauro Scocco är de enkla ordens mästare. Hans texter tävlar aldrig i formulerings-SM, de är helt befriade från tillkämpad smartness.
I stället skriver han med vardagliga ord, skalar bort och går rakt på kärnan, och låter magin uppstå i en väl berättad historia, givetvis kombinerad med sällsynt starka – och lika självklara – melodier.
Det är en sorts skrivande som kommer från soulen. Och även om det känns självklart i dag och Scoccos stil har bildat skola var det inte alls lika självklart när han kom fram med Ratata på 80-talet, i ett land där traditionell gitarrock och allt den stod för dominerade svensk musik.
När det nu släpps ett hyllningsalbum till melankolikern från Kungsholmen, för att fira att han fyllde 50 i fjol, visar det sig fungera oväntat bra.
Den här sortens skivor tenderar att bli ojämna historier men eftersom Scoccos texter aldrig krånglar till det öppnar de ovanligt stora möjligheter för andra artister att göra orden och låtarna till sina.
Det krävs förstås ett hyfsat öppet sinne hos lyssnaren för att fullt ut ta till sig ett album med både Peter LeMarc och unge r’n’b-stjärnan Newkid. Men finns bara det låter både LeMarcs countryballad ”Mellan en far och en son” och Newkids klubbiga ”Sarah” helt naturliga och självklara.
Skivan är ett kärleksprojekt av klassiskt Kjell Andersson-snitt. Den legendariske EMI-producenten gjorde en liknande skiva när Plura fyllde 50.
Och han har plockat ihop en bra samling namn, artister ur flera generationer av svensk musik, som verkligen får albumet att ”kännas Mauro”: både tradition och modernism.
Allt är inte fantastiskt – Kleerups poserande sköra ”Himlen runt hörnet” känns till exempel betydligt mindre än originalet – men mycket är faktiskt rent gåshudsbra.
Som ”Jag saknar oss” med Plura, där Scoccos senaste balladklassiker blir en skamlös Springsteen-symfoni med klockspel och öppna spjäll.
Eller Anna Järvinens väldigt erotiska ”Paradis”.
Eller Petra Marklunds ”Himlen”, där orden lyfts fram skarpare än i originalet och sorgen blir mer påtaglig.
Det här är helt enkelt något så sällsynt som en hyllningsskiva som går att lyssna på hela vägen, till en av de senaste 30 årens främsta svenska låtskrivare.