Recension: Kraftfullt som ett krigsslag

Markus Larsson

Nöjesbladets Markus Larsson om Alessos spelning

Om det är bra?

Untzar du med mig?

Den pulserande energin mellan Alesso och publiken är nästan radioaktiv.

Låt oss första bara prata lite om begreppet utsålt.

Uppenbarligen har konserten varit det en tid.

Men det är i så fall ett ­”utsålt” inom citationstecken.

7 900 är en relativt liten ­siffra jämfört med vad Bruce Springsteen, U2 och Metallica brukar dra när de uppträder i Globen, framför allt om ­superstjärnorna struntar i skärmar och backdrops. Då får man nästan plussa på 10 000 personer till.

Brassar på ostört

Alessos konsert är däremot utsåld enligt den kapacitet som arrangörerna bestämde på förhand, och inget annat.

Fyrverkerierna på läktarna ­högre upp behövde antag­ligen få brassa på ostört och utan att orsaka sveda, värk och rykande hår.

Men sedan när gjorde TV 4 ett förhandsreportage om en svensk artist som uppträder inför mindre folk än vad som ryms i isladan Hovet? Kanske en liten detalj i sammanhanget, men det är sannerligen nya tider. For those who are doing Alessos pr – I salute you.

I intervjuer verkar Alesso ibland ha glömt det själv, men han spelade på Bråvallafestivalen i somras. Och det var där, inför ett gigantiskt publikhav där ingen kunde röra näsan en centimeter utan att få ögonen utstuckna av en glowstick, som 23-åringen verkligen ­presenterade sig som the next big thing. Han drog mer folk än festivalens finalakt, mentorerna Axwell & Ingrosso.

Lång, lycklig psykos

Jämfört med den spelningen är Globen mest som en mycket påkostad kick off av kommande debutalbumet ­”Forever”. En stundtals bländande kick off, dessutom. Allt efter ”Can’t hold us down” är lika kraftfullt som slaget om Minas Tirith, men den skillnaden att ingen ­förhoppningsvis skadas.

U2 har ”Where the streets have no name”, ett nummer där den kolossala publikmassan förenas i en lång, lycklig psykos. Men det som är ett ­klimax för U2 är utgångspunkten i nästan varje låt för Alesso. För honom är ett klimax en förrätt. Han vill ta alla längre, högre och långt bortom ­basdrops-kaklet i en positivt ­laddad euforidimma.

Att sätta likhetstecken ­mellan house och stadiumrock für alle har sällan varit lika passande som här. När Alesso skriver låtar inspireras han ­ofta av namn som Keane och Coldplay. De mjuka melodierna ger hans set en värme och tillgänglighet som många ­kollegor och konkurrenter saknar.

Ingen cynism

Dessutom knyter han ihop allting med signaturmelodin ”Heroes (we could be)”. Det går inte att närma sig den låten och texten med någon form av ironi och cynism.

Så länge den varar och Tove Lo sjunger på bildskärmarna existerar inget ”du” ­eller ”jag” ­eller ”dem” i Globen.

Bara ett ­oemotåndligt och vackert ”vi”.