Solange lyser starkast i familjen Knowles
Effie Karabuda: Beyoncés syster gör mig helt kollrig
Solange är det musikaliska geniet i Knowles-familjen.
Jag har aldrig kunnat relatera till Beyoncés övermänsklighet, men hennes syster gör mig däremot helt kollrig.
Jag vet att det är rätt så oskönt att jämföra systrar, eller kvinnliga artister, med varandra.
Men nu gör jag det ändå.
Jag känner ingenting när jag tänker på Beyoncé. I min värld är hon alldeles för tillrättalagd och slätstruken. Någon slags överjordisk superhjälte som sätter alla danssteg och stärker tjejer med en "suck on my balls"-hårdhet som jag inte kan relatera till.
Hon driver en feministrörelse som är betydelsefull för många, men som också är otroligt amerikansk, kommersiell och tyvärr rätt så tacky.
Briljerar med sin lågmälda soulmusik
Men om vi snackar om hennes syster Solange – oj, oj, oj, vad det pirrar till i mig.
När jag såg henne uppträda på Barcelona-festivalen Primavera i helgen insåg jag ännu en gång att det är hon som förtjänar stjärnstatusen i familjen. Det är inte som att hon är någon up-and-coming doldis som ingen har hört talas om. Hon är svinstor i sin genre och briljerar med sin lågmälda, nästan lite sömniga soulmusik.
Solange showar loss med ett stort gäng dansare på scen, precis som sin syster. Men de skakar inte rumpan i jeansshorts, glitter och fransar. Alla, inklusive Solange själv, klär sig i svarta träningsbyxor och en enkel bikinitopp. De rör sig synkroniserat och provar på vad de tror är modern dans, vilket känns lite hejsan hoppsan men också härligt pretentiöst.
I en syskonskara väljer man den roll som är ledig
När Beyoncés lillasyster kör sitt mellansnack blir det väldigt andligt och utdraget. Hon skriker inte, utan pratar med publiken som om vi står en meter ifrån henne. Det är personligt och förvånansvärt ödmjukt.
Queen B hade nog snarare satsat på något i stil med; "vem känner sig som en STARK KVINNA?!". Och så hade alla hoppat och haft sig och fortsatt sjunga om att inte vilja förlåta sin kille.
I en syskonskara väljer man den roll som är ledig. Beyoncé strävar efter perfektion och för en politisk kamp. Kvar står Solange med en frihet i sitt konstnärliga uttryck som inte styrs av pengar och som jag beundrar. Hon kan kosta på sig lyxen att vara både svår och sårbar.