Bitterljuvt, Birkin
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-01-26
En del artister lyser det om. De tar över rummet var de än visar sig.
Mick Jagger är en sådan artist. Patti Smith en annan.
Generationskamraten Jane Birkin ser ut som en lite kvinnligare mix av just de två, och det lyser om henne också. Hon behöver bara le.
Den där auran som hon lindar in sina bitterljuva sånger i är hennes största tillgång. Den väger mer än väl upp en egentligen inte speciellt stor röst.
Birkin blandar klassiker av sin gamla kärlek Serge Gainsbourg med franska chansoner och nyare låtar av yngre Birkinfans som Magic Numbers och Beth Gibbons.
Bandet kunde vara större
Chansonerna gläder kanske mest frankofilerna i publiken. Och den förvisso multikunniga komptrion känns ibland lite liten för den här sortens drama.
Men när Birkin och hennes band letar sig ut i den intima Gibbonsballaden ”Strange melody” stämmer allt.
Då är det mycket mer än ett leende som får Södrans utsålda salong att skimra.