The Ville Valo show
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-02-05
Screamworks: Love in theory and practice, chapters 1-13
Sångaren Ville Valo liknar allt mer en barocktatuerad Chris Isaak. Det kan jag konstatera eftersom det passande nog finns en bild på karln i konvolutet till HIM:s sjunde studioalbum. Till skillnad från resten av medlemmarna.
HIM har visserligen länge varit Valos show men nu är det svårt att spåra bandet över huvud taget.
Och det har faktiskt hänt saker musikaliskt också. Efter femton år som Depeche Modes smutsiga hårdrockskusin – och i motsats till förra dystert nedstämda ”Venus doom” – tar Ville Valo nu steget fullt ut med influenserna från uppväxtens 80-tal. Super Mario Bros-syntar, stora U2-reverb, A-ha-melodier, Duran Duran-trummor, The Cult-tyngd. Här går till och med att spåra Billy Idols blonda kalufs inklämd mellan de mörka riffen.
Men allt balanserar givetvis på bandets säreget gotiska metal. Vinsten är ett varierat album som både innehåller några av HIM:s vackraste och hittigaste låtar hittills. Samtidigt är de byggda på texter som inte bara tröskar runt bland kärlekens mest havererade scenarier. Valo har ständigt dragit allt till sin spets men nu har metal-världens största drama queen åtminstone något hoppfullt i blicken. Jag höll nästan på att säga, lyckligt.
Förändringarna är knappast varken banbrytande eller dramatiska men har ändå några varv att ta till sig.
De mest konservativa fansen lär inte göra det alls.
Bästa spår: ”Love, the hardest way”.